Himalayatrekking och Ambulanshelikopter - Nepal

2011-05-08 - 07:22:00
Så var det detta med att avsluta med bravur.
Som de flesta av er vet gick det ju inte riktigt som planerat med Himalaya-vandringen.
Planen var som bekant att vandra tjugo dagar i Sagarmatha National Park med bl.a. Everest Base Camp som mål.
Det hela slutade rent ut sagt i kaos.
Vad som följer nedan är dagboken jag skrev dag för dag under min vandring, något modifierat för att passa ändamålet.


DAG 1 - KATHMANDU - LUKLA - BENKAR. (1300 -) 2600m - 2800m


Klockan är 05.27 då jag vaknar på morgonen. 3 minuter kvar till avfärd (tur att man var färdigpackad).
Äntligen dags för Himalaya!
Möter guiden Rakhas och far pga tidsbrist direkt iväg till flyget. Ett flyg som var riktigt nervkittlande, men inte minst inspirerande.
Rakhas berättade innan start att för att landa måste piloten flyga emellan två klippväggar och svänga runt den vänstra för att snabbt gå ner för landning. Någon random lade även till att Lukla tydligen är världens farligaste flygplats. Tack för infon...
Den tjocka dimman gjorde ju inte nerverna lugnare heller.
Inga problem dock. Riktigt häftigt att susa upp för de gröna dalarna under de glaciärprydda topparna, ibland bara ett tvåsiffrigt antal meter ovanför bergskarmen.
Svindlande tanke att man några dagar senare kommer att vandra ibland dem.


Lukla Airport, världens farligaste flygplats



Startportalen till all trekking i Sagarmatha.


Efter ankomst till Lukla och en snabb frukost var det dags för start.
Vandringen idag var 3-4 timmar och platt i princip hela vägen.
Vandrade igenom småbyar som var hur mysiga som helst med sina färgranna böneflaggor, traditionella stenhus hus och många tibetanska buddhistkloster (med tillhörande ateraljer som målade stenar och prylar att snurra på).
Mycket folk dock. Och jakar. Och åsnor. Och affärer, restauranger och dyligt.
"Coca-Cola Highway". Jo, jag förstår varför.


Vandring genom småbyarna.



En av många tibetanska böneplatser.


DAG 2 - BENKAR - NAMCHE BAZAR. 2800m - 3450m. 4h

Idag började allvaret!
Första timmen var inga problem, vandrade vackert längs med en dalgång och korsade bro efter bro, fram och tillbaka över en av de många turkos-blå glaciärfloder.




Läskigt värre.

Efter vi passerat parkgränsen i Monzu blev det tuffare, ned en bit och sedan ca 800 meter upp till Namche.
När vi hade ca en timme kvar (totalt vandrade vi 3,5-4h) kände jag av höjden - yrsel och smått utmattad. Då jag dessutom var trött i benen sjönk hoppet en smula över att kunna klara av kommande dagar.
Upp kom jag iallafall och nu är vi alltså i områdets huvud-by, eller sherpornas huvudstad som den också kallas.
Efter mat, vatten och en kort tupplur kände jag inte av yrseln längre, tror att bristen på energi gjorde sitt utöver höjden (fick bara en tunn nudelsoppa till frukost). '
Återstående tid av dagen gick åt att vandra runt i Namche.
Byn ligger vackert beläget i en svacka av bergssluttningen och de färgglada husen med de tibetanska flaggorna är verkligen upplyftande för sinnet. Vackert (men turistigt)!
Hann även med ett besök till det lokala klostret och blev för ovanlighetens skull välkomnad med öppna armar att delta i deras meditations-session. Blev kvar där hela kvällen och blev riktig bundis med en av munkarna där. Sjukt bra dag.


Namche Bazar



Yes! Heartfailure secured.


DAG 3 - NAMCHE BAZAR - EVEREST VIEW POINT (och tillbaka). 3450m - 3800m. 3h

En planerad dagsvila för acklimatisering, så idag blev det en dagsutflykt till första glimten av Everest!
Knappt 2 timmars trek i samma branta stuk som gårdagens bravad. Idag var det dock busenkelt då jag höll ett rimligare tempo och andades lugnt. Hoppet sköt genast i höjden.
En helt otrolig upplevelse att för första gången bevittna världens högsta punkt. Man känner sig verkligen liten då man står och blickar upp mot giganterna.
Inser också först nu vilken otrolig vandring jag har att vänta mig. De kommande två veckorna kommer verkligen att bli speciella.


Världens högst belägna flygplats (detta är startbanan). Leap of faith!



Första vyn av Mount Everest! Omöjligt att fotografera utan att det bara ser ut som en molntuss.



Sjukt oproportionelig panoramavy. Klicka för förstoring.


Resten av tiden gick åt till att fly från turistlivet upp till klostret och min nyfunna polare, buddhistmunken Rih.
Mycket fascinerande snubbe som har vigt sitt liv till det simpla livet i bergen och bara försörjer sig på göra tröjor av ullen från sina jakar.
Det var lite vemodigt att ta farväl av honom får jag erkänna.
Efter överläggande med guiden bestämde jag mig iallafall för att först vandra mot Gokyo och Cho-La passet för att sedan avsluta med EBC och Kala Pathar.
Imorgon bär det av 800m uppåt mot Dole!


Tillbaks i Namche. Bjuder på den.


DAG 4 - NAMCHE BAZAR - DOLE. 3450m - 4200m. 5h

Vaknade upp med magproblem idag. Var kanske inte någon strålande idé att äta en jak-biff när man inte har ätit kött på flera månader.
vandringen idag kändes till en början som en ren transportsträcka.
Efter en dryg halvtimme avvek vi från vägen till EBC och påbörjade stappla iväg uppåt mot Gokyo.
Vägen blev direkt brantare och visst var det värt stapplandet, de glimterna man fick över Ama Dablam fick en på helt andra tankar än "ren transportsträcka". Fantastiskt!


Ama Dablam. Så jäkla frustrerande att bilderna blir så dåliga i jämförelse.


Ytterligare några timmar och vi var framme i Dole. Kvällen spenderas med Rakhas och ett gäng ryssar som gnäller över att rummen inte är lyxiga nog och att téet kostar mer än på förra stället.


Vy över Dole från vårt téhus för kvällen.



Sitter och filosoferar och njuter av den underbara tillvaron.


DAG 5 - DOLE - HELL. 4200m - 4600m.

När jag vaknar upp har jag fortfarande problem med magen, om än ännu mer nu.
Dessutom är aptiten galet låg. Får tvinga i mig frukosten. Börjar nu misstänka höjdsjuka, men försöker ett tag ändå, utifall det bara är magproblemen som spökar.
Hinner väl klättra en kvart ungefär innan jag börjar känna mig yr och smått illamående.
Symptonen verkade bara bli värre så jag tänkte att det är väl bäst att vända i tid.
Allt blir bara ännu värre och vi fortsätter ned för att försöka ta oss till doktorkliniken som finns i Namche.
Så långt gick det inte. Blev allt svagare och mer yr för varje steg. Spydde som en kalv och kunde knappt andas.
Till slut var jag så svag att jag knappt inte kunde gå.
Ett nödsamtal och 2 timmar senare var jag på väg i en ambulanshelikopter tillbaks till Kathmandu.
Bye bye, Everest...


Med tungt sinne på väg till Kathmandu.



Sista glimten av Himalaya. Ja, helikopterturen var ju åtminstone fin.


Istället för fjälltoppar i Himalaya spenderade jag mina 4 nästa semesterdagar fullproppad med slangar och syrgas på ett nepalesiskt sjukhus. Kul!

Hela kalaset slutade med att jag fick nog av överfall, rån och sjukdomar och bokade om till ett tidigare flyg hem.
Till en början var det tänkt att jag bara skulle strosa runt i Kathmandu fram till avfärd, men så kan man väl för sjutton inte avsluta en såhär fet resa?!

Världens näst högsta bungyjump - 160 meter.
Ja det är ju inget Everest förstås, men helt klart en värdig avslutning!

Video på spektaklet kommer förhoppningsvis imorgon.

Mopedtrekking och Överfall - Kashmir, Indien

2011-04-23 - 19:32:12
Den här gången börjar historien lugnt och fridfullt med ett kärt återseende och slutar med drama och våld.
Kan inte påstå att jag har gjort mycket det senaste, men särskilt de sista dagarna har minst sagt lämnat intryck.

Först till trevligare angelägenheter dock, träffade ju Anne-Lyse i Kochi de sista dagarna i södern.
Planen att fira återföreningen med en öl eller två gick dock åt skogen, då det lägligt nog var olagligt att servera alkohol just den helgen pga valet.
Istället gick vi (efter middag) vilse i staden och vandrade runt envist ett par timmar innan vi hittade tillbaka till hotellet. Kvällen spenderades tillsammans med vår värd på hustaket av vårt guesthouse (gästhus rätt översättning?).
Dagen efter tog vi en färja för 30 öre till en strand som enligt Lonely Planet ska vara "Kochis bäst bevarade hemlighet".
Javisst, inte så mycket till hemlighet efter en publikation i Lonely Planet. Beachresorts, restauranger, barer och en knökfull strand.


På väg till Cherai Beach.


Bra dag ändå och riktigt kul att se bekanta ansikten för en gång skull.
Dagen efter satte jag mig på ett inrikesflyg till Delhi för några sista dagar i norra Indien innan avfärden mot Nepal.
Tåget skulle ta nästan 3 dygn och det kände jag att jag varken hade tid eller lust med.

Delhi var trots kaoset en trevlig överraskning, särskilt turist-stråket Main Bazar i Pahar Ganj.
Spenderade min första kväll med ett par smådryga britter på en lokal bar.

Andra dagen träffade jag Omar, en urtrevlig snubbe från Kashmir som jag hängde med hela dagen. Tog en promenad runt centrala Delhi och såg oss omkring.



Main Bazar, Pahar Ganj




Protesterande indier i Delhi.



Ett studiebesök på Tidaholms Energi kanske vore på sin plats för Delhis elektriker?


Efter några timmars snackande blev jag tillslut övertalad att följa till Omars familj i Kashmir.
Mycket spontant, men det var inte direkt första gången någon sa åt mig att jag borde åka till Kashmir.

600 km bussresa dagen efter till Jammu, för att där byta till Jeep som tog oss resterande 330 km över bergen till Kashmirs huvudstad Srinagar.
Bergspasset var riktigt schysst, vackra vyer och så många apor att det kändes som att vara i en scen ur filmen Apornas Planet.
Gillade även de små skyltarna från den lokala motsvarigheten till vägverket med visdomsord som "After whisky, driving risky", "Life is like knife, cuts life" och "When married, divorce speed".
Vägverket heter förresten BRO, vilket på engelska blir en smått ogenomtänkt förkortning.
För övrigt hamnade vi i en trafikstockning på vägen ned pga jordskred, fast i 6-7 timmar (skulle ha tagit 4 om det inte vore för att Indier är värdelösa i trafiken).



Trafikstockning och vädertrubbel.


Fram kom vi iallafall. Några timmars sömn och en välkomstfrukost med familjen sen ut igen för att se Srinagar.
Srinagar i sig vore en ganska trevlig stad om det inte vore för att den verkar vara styrd av militärpolisen som står hotfullt lite här och var med sina AK47 i högsta hugg.
Kändes inte alls så tryggt som alla så flitigt berättat för mig att det är.
Den stora charmen är dock att en stor del av befolkningen lever i husbåtar till sjöss, där t.o.m mataffären är en liten kringdrivande båt. Detta omgivet av gröna trädgårdar och snötäckta berg.


Ett gäng husbåtar och en av invånarna



En av de botaniska trädgårdarna.



Någon slags botanisk trädgård i bergen, "Änglarnas Hus".



Lite jammande med några vänner till Omar.


Kvällen spenderades med gänget ovan och sedan till en tidig sömn.
Dagen efter diskuterade jag med Omar och hans broder om trekking men beslutade mig för att det blev för dyrt.
Istället lånade jag Omars moped och tog mig en egen liten trek, fast med moppe.
Kan vara bästa beslutet hittils i Indien. Det blev en helt underbar moppetur till den lilla bergsbyn Naranagh, där Omar ordnade så jag kunde möta upp med bekanta till honom.


Kashmirs landsbygd från en moppe.



Halvvägs uppe.



Naranagh


Väl uppe hade jag som plan att gå en promenad uppåt för en närmre titt på berget, men blev erbjuden en hästridning-tur av en av lokalborna för endast lite dricks.
Självklart! Tänkte jag, tog sadel och bar iväg till hästen i fråga.
Efter någon kilometers vandring blev jag mött av denna stackaren:




Hästridningen i fråga bestod alltså av mig sittandes på en liten stackars ponny och snubbens son släpandes ponnyn i ett rep.
För sent att ångra sig dock, försök själv att förklara för en bergspojke som bara pratar Kashmiri att du hellre vill gå än besvära deras ponny.
Ju mer jag försökte förklara för fadern ju mer irriterad blev han, så det var bara le och vara glad.
Har aldrig känt mig så "turistig" som när jag satt där på sin ponny lunkandes förbi det arbetande bergsfolket.



Vy från ponnyryggen. Ruinen är ett gammalt buddhisttempel.


3 timmar och en chaipaus senare var man tillbaks i Srinagar och resterande tiden av kvällen spenderades med att visa foton för familjen från min resa, då de själva aldrig lämnat Kashmir och därför blev mycket fascinerade av mina reseberättelser.
Riktig mysfamilj, varma minnen därifrån där man satt med sin "eldkruka" under varma filtar och pratade minnen över för på tok för mycket chai (te).

Så, till dramat. Dagen efter upplevde jag den mest dramatiska dagen på hela resan.
Det hela började med att jag följde med Omar och hans bror till deras moster som tydligen var svårt sjuk.
De båda hade redan innan berättat för mig att de vanligtvis inte har kontakt med henne då de tyckte att hon var rubbad, sjuk i huvudet, eller vad du vill kalla det.
Det är vanligtvis svårt för en västerlänning att skilja vanliga kashmiri-diskussioner från gräl, men det dröjde inte länge efter att vi kom dit innan jag förstod att det grälades om något. Som sagt var allt i kashmiri, så förstod aldrig vad det handlade om.
Efter ett tag börjar iallafall sonen (5-6 år gissningsvis) att gråta och efter bara några minuter flippar barnets mamma (den sjuka mostern) ut, tar fram en kökskniv och håller upp mot sonens hals och börjar skrika åt honom.
Omar och Inthias (Omars bror) flyger på sin moster och sliter barnet ur hennes famn.
Då allt skrikande redan hade pågått ett tag dröjde det inte länge innan militärpolisen kommer infarandes och skrikandet fortsätter.
Det hela slutade med att Omar och Inthias tar med sig sin kusin hem till sig och därmed skapar familjekrig.
Mostern tog det givetvis inte med frid och kom trots sitt tillstånd (svårt sjuk, remember?) hem till sin systers familj (där jag bodde) och det var helt enkelt ett jäkla liv.

Jag bestämde mig för att nu jäklar får det vara nog; jag åker tillbaka till Delhi.
Går till bankomaten för att ta ut pengar.
Direkt när jag hade satt in kortet känner jag något vasst i sidan av magen, förmodligen en kniv, och en röst bakom mig som beordrar mig att ge tömma plånbok och kontot på alla pengar.
Så det var ju bara att ta ut pengar tills snubben såg att det inte gick att ta ut längre.
Inte brydde sig polisen heller. Den allmänna synen verkar vara att alla vita har obegränsat med pengar - "det finns ju mer var det där kom från". Enda svaret jag får är att de ska kolla närmre på saken och återkomma. Inga papper, ingenting.
Oskadd och välbehållen iallafall, med både pass, kreditkort och övriga ägodelar kvar.
Man är ju minst sagt glad att han inte bestämde sig för att sticka kniven i mig.

Som tur var bodde jag hos en så snäll familj att de alla gick samman och betalade ett flyg åt mig till Delhi. De hade ju dåligt samvete som det var att jag var tvungen att utstå deras familjekaos.
Sista kvällen var relativt lugn, hann t.o.m med ett familjefoto innan jag begav mig tidigt dagen efter.


Familjen outtalbart-namn. Snubben till vänster tillhör inte familjen, men är allas 11-åriga vän som röker ett paket cigaretter om dagen sedan han var 9.


Flygplatsen i Srinagar fick mig för övrigt att förstå hur osäkert det genom tiderna har varit att resa i Kashmir.
Fick visa passet åtminstone 10 gånger.
6 grundliga säkerhetskontroller räknade jag till.
2 A4 pappar fulla med konstiga frågor för att registrera sig som utlänning på flygplatsen.
Dessutom var alla, efter incheckning, själva tvungna att gå ut till lastrummet för att en gång till identifiera sitt bagage, plus att man var tvungen att registrera alla elektroniska artiklar man hade med sig som kameror, datorer och telefoner.

Nu är jag iallafall på ett hotellrum i Delhi och har vilat ett par dagar efter dramat i Kashmir.
Imorgon flyger jag till Nepal och Kathmandu för le grand finale: 20 dagar trekking och meditation i Himalaya!

Äntligen.

Indien vs Fredrik: 1 -0

2011-04-10 - 23:46:44
Ja, hittils får jag faktiskt erkänna mig besegrad av Indiens intensiva vardag.
Omställningen från stillsamma Koh Mak i Thailand till kaotiska Mumbai var verkligen en knockout.

Det gjorde ju inte direkt omställningen lättare att jag valde just den dagen då Indien skulle möta Pakistan i VM-semin i cricket.
De flesta känner säkert till de långt gångna oroligheterna mellan just Pakistan och Indien.
Cricket i Indien är dessutom lika stort som baseball för amerikaner eller schlager för svenskar.

Efter många varningar om eventuella våldsamheter i samband med cricket-matchen beslutade jag mig därför att gömma mig på hotellrummet första kvällen.
Det visade sig vara ett mycket klokt beslut, för den kvällen var det tydligen skottlossningar i samma område som jag bodde (läst i dagstidningar dagen efter).
Hela kvällen (och natten) hörde man skrik och vrål följt av höga smällar, men det gick inte att urskilja vad som var fyrverkerier och vad som var av annat slag.

För att inte tala om den tjocka smog-dimman! Efter en dags inandning av Mumbai-luften känns det som om man hade rökt i flera år.
När jag flög in gick det bara se en tät grå-daskig dimma och några få tak av höga byggnader.

Några lokala sevärdheter hann jag dock med innan jag lämnade staden. Hyrde en moppe för en dag och gled runt och spanade bl.a. in Ghandis hus, Gateway of India och de färggranna fiskebåtarna i Colabas hamn.


Gateway of India, Mumbai



Colaba Port, Mumbai


För övrigt var moped i Mumbai ännu galnare än man kunnat föreställa sig. Total kaos!
Man undrar om de ens har några trafikregler i det här landet.

Efter den hårda introduktionen av landet kände jag att jag längtade tillbaks till stranden, så iväg söderut mot Goa!
Tågen i Indien för visserligen tankarna till fängelsecellerna i Alcatraz i San Francisco, men måste säga att jag tyckte det var riktigt trevligt!

Åkte iallafall till Colva Beach och sen blev det inte mycket produktivitet inte!
Förutom att jag hakade på till ett stort beachparty en kväll var det bara lata dagar.


Dagtid är Goa's stränder minst sagt välbesökta.


Dagarna gick mest åt att fly folkmassorna på stranden genom att äta på tok för mycket indisk mat.
På kvällarna skingrades dock folket och varje solnedgång spenderades antingen direkt nedanför hotellet (som låg en bit från huvudstråken), eller på en av strandbarerna.



ca 30 meter nedanför hotellet jag bodde på. Colva Beach, Goa.



Gin/Tonic utan lime och mineralvatten istället för tonic. På en strandbar - Colva Beach, Goa.


Utan större aning om vart jag var på väg någonstans satte jag mig, efter min lilla siesta, på ännu ett nattåg söderut mot Kochi.
Den här gången dokumenterade jag en del av resan också!
Vet ju hur mycket fader min tycker om såna här åka-fordon-videos, så här får du! Mycket nöje!




Kochi visade sig vara en riktigt mysig liten stad. Då det är en gammal holländsk koloni (och arkitekturen därefter) känns det visserligen mer som en europeisk by snarare än en indisk, men mysig ändock!



Kryddhandlar-distriktet av Kochi. Gratis saffran-té!



Kyrka från kolonial-tiden. Kochi.



I sin vanliga ordning ett gäng kor mitt i staden. Kochi.



Kinesiska fiskenät, Kochi.


Just det, jag gick på föreställning en dag också!
Mycket har mina ögon skådat, men detta måste vara det nördigaste jag har sett.
Vad jag pratar om är en traditionell indisk teateruppvisning vid namn Kathakali.
Vad det går ut på är att aktörerna enbart med hjälp av handrörelser och (sjukligt överdrivna) ansiktsuttryck berättar en historia.
Handrörelserna består av ett påhittat alfabet på ett tjugotal tecken och ansiktsuttrycken förmedlar känslorna i situationen.
Allt detta till tabla-trummor och en klassisk indisk sång.
Givetvis, som alltid med indisk kultur, berättar vårt aktörpar en episk romantisk historia.



Kathakali-föreställning i Kochi.


Med den föreställningen ansåg jag mig vara klar med Kochi och drog vidare till Alleppey/Alappuzha, även kallat "Östvärldens Venedig".
Nog för att det låter väldigt glamoröst, men staden i sig är precis lika skitig och oglammig som alla andra, kanalerna är täckta med ett grönt slem och sopor och likaså staden.
Bor billigt gör jag iallafall, 20 svenska kronor för ett dubbelrum med eget badrum och gratis internet!


Vid en av kanalerna i Alleppey.



Hittade en polare som något otippat stod och hängde vid strandkanten.


Vad som lockar med staden är dock varken dromedarer eller billiga hotell utan södra Indiens största turistattraktion - Kerala Backwaters, som utgår från bl.a Alleppey.
Detta är alltså ett stort system av små och stora kanaler som ringlar sig genom landskapet med sina små mysiga byar.
Den stora attraktionen är de vackra husbåtarna, vilket är ombyggda risfrakt-fartyg, men då detta har blivit övexploaterat av turister (bara i Alleppey finns ca 900 husbåtar), fick jag tipset att ta en kanot-tur istället och fly de långa tåg av husbåtar till småkanalerna de inte kan åka på.

Snubben som äger stället jag bor organiserade så hans vän (som bor en en liten by längs floden) tog mig runt på hans kanot och bjöd även in mig till hans familj på middag. Riktigt bra dag, intressant att se byfolket som livnär sig på floden (det finns heller inga vägar till någon av byarna) och den vackra (och tysta) natur som omfamnar dem.


Kanoten för dagen.



Del av familjen och en av husbåtarna i bakgrunden.



En liten del av kanotturen genom flod-byerna.


Imorgon ska jag träffa Anne-Lyse (som jag träffade i Stavanger), i Kochi, sen bär det iväg mot norra Indien och så småningom Nepal.
Hade gärna gått in mer detaljerat på allt som hänt det senaste, men det orkar jag inte för tillfället.
Klockan är i skrivande stund 03.15 och jag har skrivit allt snabbt för att passa på medan internetuppkoppling finns.

Mycket nöje!

Fredrik

Sex, droger och Angkor Wat

2011-03-26 - 14:19:46
Vang Vieng, dekadensens högkvarter i Asien.
Staden där allt går ut på onyktert nöje, där restaurangerna har "magiska menyer" och droger säljs lika öppet som lördagsgodis.
Men vad annat kan man förvänta sig när man besöker landets i särklass mest omtalade attraktion - Tubing.

För den som inte vet vad tubing är innebär det kort och gott att slänga en uppblåst innerslang (däck) i en flod, sätta sig på den, glida iväg och sedan vänta på att anläda till en av de åtskilliga barer som ligger utmed floden.
Varje bar har sin egen attraktion - är det inte skamlösa erbjudanden för att få dig rund om fötterna (som gratis droger om du beställer en s.k. "hinkdrink") är det de stora gungorna och linbanorna där du kan imponera med din akrobatiska begåvning när du kastar dig i floden.
Nu såhär i efterhand kan jag väl också tillägga att 15 personer per år dör i Vang Vieng i Tubingen - för det mesta folk som överskattar sin akrobatiska förmåga eller helt enkelt är för onyktra för att lägga märke till de stenar som finns under vissa gungor.

När jag kom till Vang Vieng var det dock spöregn och 15 grader varmt (jag vet, svinkallt!), så första dagen blev det ingen tubing.
Inte andra dagen heller. Efter att det regnat hela andra dagen kom jag till ett vägskäl. Ska jag utstå eventuell förkylning och trotsa vädergudarna eller ska jag hoppa över denna djävulsgåva till aktivitet?

Givetvis regnade det även dagen efter och givetvis trotsade jag vädergudarna.
Sjukt kul! Hela konceptet är ju briljant och löjligt enkelt; några gummislangar och lite rep gör floden till ett vattenland. Lägg till alkohol.
Som sagt, totalt livsfarligt, men förmodligen det roligaste jag har gjort under hela resan.
Behöver jag säga att jag lämnade kameran på hotellet?


Enda bilden från festligheterna. Här väl tillbaks i Vang vieng, komplett med kroppsmålningar från tubingen.


Efter en sådär 7 barer och X antal timmar i spörenget tog kölden över och vi begav oss tillbaka till Vang Vieng.
Inga skadade och inga sjuka, otroligt nog. Möjligtvis att vissa i gänget tog sig en drink eller två för många, men ingen fara med det. Riktigt bra dag!

Vaknade upp dagen efter, till min förvåning frisk som en nötkärna och beslutade att nu fick det bannemig vara nog med detta försupna backpackerliv.
Något jag velat se ända sedan jag gjorde inkaleden och Machu Picchu ifjol är Angkor, vilket är en enorm ruinstad med berömda Angkor Wat, världens största religiösa byggnad.
Mot Kambodja och Siemreap alltså.
Så då var det bara sätta sig i bussen! Först till Vientiane (Laos huvudstad) för att byta till den här:


Släng dig i väggen Västtrafik, det här är vad jag kallar nattbuss!


Bekvämare blev det inte heller. Från Kambodjanska gränsen till Siemreap (8 - 10 timmar kanske?) fick jag sitta på golvet med ett tiotal andra asiater.
Kom till ett riktigt schysst hotell dock. 50 spänn för en dubbelsäng, aircondition i rummet, gratis internet och swimmingpool.

Första intrycket av kambodja är att det verkligen syns att det är ett land som kommer från år av inbördeskrig. Väldigt fattigt, folk med min-skador överallt och väldigt skitigt. Inte ett land för dig som gillar lyxhotell i phuket med andra ord. Folk är dock väldigt trevliga och måna om sina turister.
Hade gärna spenderat en längre tid här!
Nu drar ju dessutom Siemreap till sig en enorm skara turister då ett av världens sju underverk ligger i direkt anslutning till staden. Förmodligen är det pengar från detta som har gjort staden lite renare, lite rikare och lite turistvänligare jämfört med övriga kambodja.

Nåja, nu till Angkor. Tydligen är det gratis inträde mellan 17 - 18 för solnedgången förutsatt att du köper en biljett till Angkor dagen efter. Så det gjorde jag, tog en tuk-tuk till en tempelruin på kullen Bakheng Hill.

Nog för att det må vara fel tid att prata illa om japaner, men herrejäklar!
Det hade varit en helt otrolig upplevelse om det inte vore för dessa skaror efter skaror med japaner som springer runt med sina kameror och skriker och inte tar den minsta hänsyn till andra.


Panorama över solnedgången vid Bakheng Hill. Klicka för förstoring.


Andra dagen hyrde jag en tuk-tuk-chaufför en hel dag för 150 SEK för att hinna med så mycket som möjligt. Upp 04.30 för att hinna med att se soluppgången över Angkor Wat.
Helt otroligt vackert! Kanske var det tidpunkten som tystade folket, men stämningen var näst intill magisk när den brandgula solen långsamt höjde sig bakom tempeltornen.


Angkor Wat, vackert som en målning



Angkors murar

Man behöver inte spendera lång tid innanför Angkors gränser för att förstå varför det är ett av världens sju underverk.
Samma visa här med stämningsdödande japaner dock, fast här går det till viss del att undvika då staden är enorm och de flesta grupper följer samma schema.
Här är några bilder från dagen!





Angkor Wats inre tempel



Bayon



Något slags monument med en kuslig stämning över sig



Tempel som tydligen bl.a. varit inspelningsplats för Tomb Raider


Står du ut med alla tiggande barn och påflugna försäljare utöver den stora folkmassan kan du spendera många dagar i Angkor utan att tröttna. Jag har dock inte ett hjärta av is, så jag var helt slut efter en hel dag.
Måste säga att valet jag hade här var ett litet uppvaknande, hur bortskämd man faktiskt är som backpacker i Asien.
När man kan välja mellan att stanna vid ett av vår tids sju underverk eller att åka till paradiset har man det rätt okej!

En smärre bävan över hur hektiska Mumbai kommer att bli gjorde valet ganska enkelt - mot Koh Mak och paradiset!
Först åkte jag till Koh Chang, vilket inte riktigt föll mig i smaken (ganska överexploaterat av turism).
Koh Mak var däremot helt underbart! Den här gången föll jag inte i fällan att ta första bästa boende utan letade ett ganska bra tag och hittade en riktigt mysig liten fiskarby en bit bortom huvudområdet av ön. Här finns endast en handfull bungalows drivet av två familjer.
Bilderna talar väl för sig själv:


Koh Mak, direkt hitom fiskebyn



Den lilla fiskebyn



Aaah... Värre kan man ju ha det!


Bara lata dagar på Koh Mak, mest legat i hängmattan och ätit en massa bra thaimat.
En av dagarna blev det iallafall en liten kajak-utflykt med granntysken Marc.
Paddlade runt i någon timme och hittade en pytteliten ö privatägd av en resort utan gäster.
Snacka om semesterparadis!




Halva ön i en bild




Skoj med vattentät kamera


Sist men inte minst måste jag ju bara ha med årets mest vältajmade bild.
Kapsejsade med kajaken på vägen hem och av en ren slump höll jag i kameran just då och rent reflexmässigt lyckades jag trycka på en knapp och lyckades föreviga olyckan.
En snorkel fattigare, men en ack så klockren bild rikare!




Finns väl inte så mycket mer att tillägga om Koh Mak än att det var 4 dagars välbehövlig siesta inför vad som komma skall - Mumbai.

Ja, detta är alltså sista inlägget från sydostasien.
Nu är jag i Bangkok för att imorgon flyga mot sista kapitlet av denna otroliga resa - Indien och Nepal.
Ser fram emot det, särskilt Nepal har jag höga förväntningar av.

Hoppas ni börjar tina upp där hemma, för om mindre än två månader kommer jag hem och tar med mig sommaren!


Kop kum kap, sawadee kap

Fredrik

Chiang Mai - Bland tigrar och buddhister

2011-03-14 - 18:58:58
Mycket sen sist nu! Efter att inte vara allt för imponerad av södra Thailands paradisöar översvämmade med fulla turister bestämde jag mig för att bege mig mot norra Thailand - Chiang Mai.
Först bussresa med plågsam thai-rock på högsta volym till ett Bangkok i sitt vanliga stök bland skamlösa prostituerade och påflugna kostymförsäljare. In med visumansökan för Indien (och Laos), ut på några öl med ett par trevliga australiensare och sedan vidare på ett sjukt trevligt 17 timmars natt-tåg.
Liten hytt för två med nedfällbara sängar, helöppningsbara fönster, vacker natur och skramlig tågvagn. Tokbra!




Väl framme och incheckad träffade jag en urtrevlig thailändsk snubbe som jobbar som Muay Thai-lärare i Melbourne. Tydligen var han hemma för att hälsa på familj och passade på att resa runt samtidigt.
Hur som helst, den här snubben ville visa mig staden så honom hängde jag med under en hel dag.
Först tog han mig till några slags fabriker, en för smycken (fancypancy) och en för mattor.
Intressant, då du får se hela tillverkningskedjan från stenklump till smycke. Blev behandlad som en kändis då man vandrade runt med sin privata guide bland de svindyra rubin-smyckena.



Singh, galen muay-thai-snubbe

Efter den överklassiga visiten drog vi vidare till ett tempel som tar hand om och föder upp tigrar (enligt dem för att skydda arten men förmodligen mest för turism).
En donation på en hundralapp och du får leka med 7 - 16 veckor gamla tigerungar, mata småttingarna med nappflaska om du har tur, samt kela med de äldre tigrarna upp till 2 år.


Jag och 16 veckor gamla Cheba (något liknande)



Bland bamsingarna


Häftig upplevelse! Tror inte mycket kan bli sötare än att mata en 7 veckor gammal tigerunge med nappflaska.
Och till de som har hört talas om de här tigertemplen; tigrarna är inte drogade. Detta är alla unga tigrar uppväxta i fångeskap med tränare hela sitt liv. Var också medveten om att du inte ens får träffa de tigrar som är över 2 år.
Sen vad man tycker om tigrar i fångeskap är ju en annan fråga.

Efter kelandet drog jag och Singh vidare till en bergs-stam, kända för sina långa, guldrings-beklädda halsar.


Galet. Någon påstod att damen här skulle kola vippen om hon skulle ta bort ringarna.


10 kilometer och 2 öl senare var klockan sent och dagen efter var det dags för en 3 dagar lång trekkingtur.
Upp igen klockan 8 för att möta upp med ett tiotal glada backpackers för 1,5 timme skumpig biltur till nationalparken Doi Inthanon.
Först upp en riktig turistfälla - elefantridning!




Färdkost till kaptenen!


Som sagt, kändes väldigt mycket som en typisk turistfälla men jag har aldrig suttit på en elefant förut så lite ballt var det ändå.
Efter elefanterna vart det ett par timmars vandrande till ett svalkande vattenhål där vi tog oss ett snabbt dopp och vandrade sedan vidare förbi vattenfall, genom skogssnår och över kullar till vårt slutliga mål för natten.






Övernattningsplats första natten



Underhållningen för kvällen; guiden och kocken sjungandes västerländska hits med texter på påhittad engelska.
Riktig kumbaya-kväll med allsång och historier.
Guiden vi skulle komma att ha andra dagen hade skrapat ihop en riktig festmåltid också må ni tro, myrägg-omelett!
En vanlig omelett alltså, fast fyllda med myrägg. Knepig konsistens, men annars helt okej faktiskt!

Nästa dag var det dags att splittra det glada gänget, då vissa hade valt två dagar och vissa tre.
Efter alla i två-dagars-gänget hade stuckit var vi bara 4 plus guide kvar. Trist, men det var riktigt trevligt ändå.




Andra dagen var riktigt bra, mest pga våran guide (vi bytte från första dagen) som det märktes att han var uppväxt i området. Målet andra dagen var faktiskt hans hemby där han växt upp. På vägen kunde han tvärt stanna och peka mot något som krävde lång tid för oss andra att se, även med hjälp av hans pekande. Imponerande man!
Dagen gick mest åt till vandring, men vi passerade en fantastisk vy som var oerhört storslagen i den blodröda soluppgången dagen efter.
Kvällen gick åt till ordlekar, gåtor och hemmagjort ris-vin i en tokmysig liten by.




Karen village, Doi Inthanon

Sista dagen vart det inte mycket vandrande. Ett par timmar ned till ett vattenfall där det blev sol och dusch, sedan vidare till avslutningsfesten, bambu-rafting!
Riktigt kul, flöt runt på en liten flotte och hela grejen var typ att få alla andra att trilla i floden. Detta givetvis med barer längs floden.
Förde verkligen tankarna till tubing som Laos är känt för.





Efter en riktigt trekkingtur var det dags för något helt annat - meditations-lektion!
Jag har under ett ganska bra tag nu försökt lära mig en meditations-teknik vid namn Anapanasati, vilket innebär koncentration på en hög nivå där du endast fokuserar på din andning och tänker ingenting.
Dock har jag aldrig haft någon lärare, så en meditations-lektion med en buddist-munk tyckte jag var på sin plats.
Hade tidigare träffat en amerikan som är insatt i sådant som hjälpte mig med kontakter och sådär, så för mig var det bara att masa sig till templet i fråga och sätta mig ned med en tolk och en munk.

Lektionen var så givande att jag bestämde mig för att spendera resterande dagar i Thailand med en så kallad meditations-reträtt.
Kort och gott: 4 dagar i total tystnad, ca 6 timmars meditation per dag.

Templet där jag spenderade mina 4 dagar i tyst meditation

Väl klar med min lilla reträtt drog jag till Laos.
Plockade upp passet på morgonen som hade levererats till hotellet efter visumansökningar och upptäcker till min förfäran att mitt thailand-visum gick ut för tre dagar sedan!
Ändå ringde jag agenturen som hjälpte mig med ansökningarna och kontrollerade långt i förväg att mitt visum skulle räcka.
Det gick bra dock, fick betala 100 SEK per dag i straffavgift men sen var det inget mer med det.

Färdmedlet över gränsen var en två dagar lång båtresa från Chiang Kong till Luang Prabang på Mekong-floden.
Tröttnar aldrig på de här flodbåt-resorna, så jäkla mysigt!

Nu är jag alltså i Luang Prabang och har spenderat en dag åt att bara kolla på stan med alla sina tempel (Luang Prabang är Laos gamla huvudstad och är ansett vara "den spirituella huvudstaden" pga sin stora mängd tempel) och på kvällen ta en krogrunda med folk jag träffade på båtresan hit.



Båten till Laos.



Tempel i Luang Prabang



Utsikt från kullen där de givetvis byggt ett tempel (berg är heliga)



Grotta där det påstås att den här snubben spenderade sitt liv.


Nu får det tamejsjutton vara nog för den här gången. Internet är så långsamt att det har tagit mig hela dagen att göra det här inlägget.

Imorgon ska jag iväg till Vang Vieng för landets mest (ö)kända turistmål - tubing!
Mycket har man hört om denna galenskap, har rätt höga förväntningar för detta. Upp till bevis!

Må väl

Fredrik

Skydive-videon från Nya Zeeland!

2011-03-03 - 14:10:02
Nu har jag fått upp videon på 4200-meters-hoppet!

Men...

När jag äntligen fått upp klippet, upptäckte jag snabbt att musikspåren som används givetvis är upphovsrättskyddade!
Av denna anledning får ni leva med att vara utan min fagra stämma och lyssna till en vacker stråksymfoni av Brahms.

Youtube blockerade alltså videon helt och jag enda alternativet för att kunna visa videon är att byta ut hela ljudspåret.
Nåja, mycket nöje!



Similan Islands, Dykcertifikat!

2011-02-26 - 12:34:47
First of all, if my american diving-pals read this, thanks for the awesome dives together and I hope you enjoy the rest of your holiday!
Feel free to leave a note if you have trouble understanding my swedish or just to leave a greeting. :)

Så åter till er där hemma.
Ville bara kort och gott meddela att jag nu är PADI-certifierad för dyk på öppet vatten på upp till 18 meters djup!

Efter en hel dags letande runt stan beslutade jag mig för en firma där de hade en 3 dagars-kurs för inte allt för galet dyrt.
Värt varenda krona var det dock, snacka om storartat första dyk!

Dessvärre blev det inga undervattensbilder, så får väl redogöra i text.
Första dagen gick åt till att göra teori och pool-dyk. Lååång dag men teorin var väldigt enkel så det gick fint.

Så, redan andra dagen var det dags för dyk på ett av världens bästa dykvatten!
Som om det inte vore nog så hade jag turen att få följa med på manta-expedition. (djävulsrocka)
Det är alltså världens största rocka vi snackar om, som redan som nyfödd är 1,5 meter bred.

Efter några snabba övningar gick vi under och ned på ungefär 8 meters djup.
Inte ens 5 minuter hann gå innan man såg något stort, platt komma svävande graciöst.
Helt jävla otroligt, om ni ursäktar ordvalet!

På vår dykplats var det inte mindre än 4 fullvuxna rockor, som alla var oerhört nyfiken på de nykomlingar som simmar omkring.
Tydligen älskar de dykare, då de är förtjusta i bubblorna.
Dessutom känner de av magnetfälten från undervattenskamerorna, så speciellt runt de var de extra måna om att visa upp sig, precis som om de visste att de skulle vara med på bild.

En helt obeskrivligt häftig känsla som jag sent kommer glömma.
Speciellt ett tillfälle under det absolut första dyket när den största, ca 7 meter breda (!) rockan svepte precis över mitt huvud, så nära att jag hade kunnat röra den om jag så ville (vilket vi strikt blev förbjudna att göra då det är skadligt för djuren).

Det var i princip så de övriga dyken såg ut också, fast jag kan glatt meddela att mitt absolut första dyk också var det absolut häftigaste, inte bara för att det var mitt första utan för att det var bäst sikt och en riktigt intim nära-inpå-upplevelse med djävulrockorna.
Och då har jag inte ens börjat tala om de tusentals andra märkliga, färgranna fiskar och knasiga koraller som man såg i omgivingen.


Dykbåten vid Koh Bon


ä
Stulen bild på en av djävulsrockorna i Koh Bon



Ombord på dykbåten



Geared up!



Instruktör Yukka, kurskamrat Brad, Jag och chefen (som jag givetvis glömt namnet på) för dykfirman.


Och det är vad jag tänkte bjuda på den här gången. Hade jag haft tid hade jag skrivit mer detaljerat om en helt otrolig upplevelse, fråga på om ni vill veta mer.
Något som bara måste upplevas någon gång i livet.

Blubb blubb tills vidare!

Khao Lak, efter en dryg vecka i Malaysia

2011-02-22 - 10:13:08
Nu har jag och Hanna spenderat nästan två veckor i Malaysia och det är väl dags för en liten update.

Trevligt litet land - hjälpsamt och bra folk, billigt och framförallt vackert!

Kuala Lumpur var jag inte sådär jätteimponerad av får jag väl säga. Som vilken modern stad som helst, om än kanske mer religiös (många moskéer, tempel osv).

Huvudattraktionen ska väl vara ca 550 meter höga Petronas Twin Tower, vilket vi försökte två gånger att komma upp och se!
Första gången var det helt slutsålt, så nästa dag gick vi upp tidigt för att hinna med det innan bussen till Melaka.
Då var det så mycket folk till biljettkassan att vi inte kände att det var värt att chansa att vänta på.


Petronas Twin Tower, Kuala Lumpur


Näe, höjdpunkten i Kuala Lumpur blev istället frukosten på Imbi Market - en lokal marknad dit lokalbefolkningen går för att köpa mat från de mängder av "foodcourts" (små marknadsstånd med mat).

Vidare till Melaka efter tips från Johan där hemma. Letade ett tag efter boendet vi fick tips om men slutade till slut på ett litet undangömt ställe utan namn precis vid floden som löper igenom hela staden. Tokmysigt!




Melaka


I Melaka vandrade vi mest runt och kollade på staden (och gick vilse ett par gånger på deras enorma köpcentrum). Dessutom tog vi en sväng på den överbefolkade nattmarknaden som inte riktigt var någon hit.

Egentligen var tanken att åka ut till en liten ö utanför kusten här, men tydligen har det blivit landets största oljeförvaring (eller något liknande), så vi stuntade i det och nöjde oss med den ändå trevliga vistelsen och drog vidare mot djugeln och nationalparken Taman Negara!

Dag ett i parken gick vi för att gå på hängbroarna de har byggt i trädtopparna ca 50 meter ovanför marken. Ganska häftigt!


Taman Negara Canopy Walk


Andra dagen i parken gjorde vi en övernattning i en så kallad Bumbun, en hydda i skogen.
Efter en dags vandring över stock och sten och över en flodkorsning kom vi fram till en till vår förvåning välbyggd byggnad i trä och betong, välstädad och komplett med kakelgolv.
Smått besvikna efter att ha förväntat sig ett litet trähus gjort av pinnar, men det blev rätt schysst iallafall.
Jag såg en Tapir, en orm och en knasig korsning mellan en gigantisk råtta och ett litet rådjur.


Vid djugelstugan i Taman Negara.



Båtresan ut från Taman Negara var två timmar lång och förde tankarna till båtresan i Amazonas några månader tidigare. Underbart!


Ganska exploaterat av turism, men det var en ändå en schysst upplevelse (skogsmulle som jag är).
Mätta på djungel tog vi tåget till Kota Bharu för att ta båten ut till Perhentian Puala Kecil (något liknande) för sol, bad och snorkling.
Ja, bilderna kan ju få tala för sig själv. Man kan ju ha det sämre, om man säger så.






... och så några bilder från snorkelturen










Found ya'!


Behöver jag säga att det var höjdpunkten hittils?
Gav ju försmak på att ta dykarcertifikat, vilket jag tänkte försöka göra nu.

På Perhentian bestämde sig jag och Hanna för att dela på oss, ganska olika viljor och så.
Bara glada miner dock, tack för sällskapet hanna och hoppas din resa blir underbar!

Nu är jag alltså i Khao Lak, var jag tänkte ta mitt dykarcertifikat. Har läst mig till att Similan Islands utanför kusten här ska vara rankat till topp tio bästa dykvattnet i världen.
Ska bli sjuuukt ballt!

Nog för den här gången, nu ska jag leta dykfirma!

Fredrik

Skydive! Sista tiden i Nya Zeeland

2011-02-10 - 03:33:30
So long, kiwis!
Tack pappa och gunilla för de gångna veckorna tillsammans. Det har varit riktigt kul att träffa er och resa med er.
Hoppas resan hem går bra!

Själv sitter jag på Kuala Lumpurs flygplats och väntar på bäste Hanna Ekström för nästa etapp på en fortsatt underbar resa.
Ska bli riktigt grymt! Mer om det i kommande inlägg.http://publishme.se/1684269/entries/article/new/
Nu till en kort redogörelse för de sista dagarna i landet där under.

I förra inlägget berättade jag ju att jag skulle vandra, och det gjorde vi också givetvis!
Men just nu orkar jag inte, med den här slöa uppkopplingen, ladda upp bilder därifrån.
Finns ju bilder från Abel Tasman längre ned.

Istället hoppar vi direkt till the good stuff - SKYDIVE!
Efter att blivit tvungen att avboka hoppet jag bokade i Abel Tasman blev det i Kaikoura istället.

Kort genomgång på hur hoppet skulle gå till, sen bar det iväg upp mot 4000 meter!


Åååh.. Hopp!



Upp och iväg!



Ett litet steg för människan...



Yee-Haw!



Fick även prova på att själv styra den enkla flygmaskin jag satt fastspänd i.



Till synes något omskakade.


Helt jäkla sinnessjuk upplevelse. Från känslan av att bara vilja komma ut ur planet när en smärre känsla av klaustrofobi drabbade mig av det trånga planet som (enligt mitt huvud) skumpade och for som en vante i vinden - till att få en smärre chockvåg av höjdskräck när dörren öppnades och bara en liten metallplatta skiljde planens "säkerhet" och 4000 meter luft åt.
Väl i luften? Det är något ni helt enkelt måste uppleva själva. Obeskrivligt!

Det finns en video på spektaklet som jag ska försöka få upp när tillfälle ges. Har misslyckats hittils pga slöa uppkopplingar och datatrafikbegränsningar.

Efter hoppet samma dag drog vi ut på något som även de två "förtidspensionärerna" kunde vara med på - valsafari!

Dessvärre var det bara en enda val som befann sig i området, men den såg vi!


Ganska svårt att få en bra bild på bjässen då bara ca 5% av den är över ytan.


Efter vi skådat den gigantiska men folkskygga giganten åkte vi vidare till något som jag vet åtminstone en viss faster skulle bli avundsjuk på.


Delfiner!




Och inte bara ett par stycken - säkert runt ett hundratal, utan överdrift!
Alla lika angelägna om att visa sina partytrick alldeles intill båten. Även en och annan säl deltog i föreställningen.

Efter vi var klara med Kaikoura fick en sista dag runt Christchurch centrum (och en sista solstund på stranden för svennarna) och en en middag på stan avsluta tiden i Nya Zeeland.

Flyget till Auckland var förresten en oväntat trevlig avslutning på resan!
Då det var i princip helt molnfritt ända upp till nordön gick det att se en stor del av ställena man besökt - bergspasset där jag gjorde min tuffa trek i Arthurs Pass syntes tydligt, Kaikoura fick jag även en glimt av, Abel Tasman där jag tog mig igenom århundradets värsta storm. Farewell Spit, där vi någon vecka tidigare haft en ridtur. Färjan mellan nord och syd, det vulkaniska Rotorua och till slut Auckland, med minnen framförallt från Mt Smart Stadium (Big Day Out).

Tack igen till min kära fader med sambo gunilla för ett par riktigt trevliga veckor.
Ses till sommaren!

Vädret här är mulet, men ändå 32 grader varmt. Kan bara föreställa mig hur varma de soliga dagarna kommer att bli..

Tills nästa gång - simma lugnt!

... och förresten, jag vet att det är ganska många som läser men ingen kommenterar! Vore kul om fler av er kunde bemöda sig med att åtminstone säga hej. Klicka bara på "kommentera" under inlägget.

Och just det, falköpingsbor. Akta er på vägarna! Enligt mina rapporter ska det vara en galen man i medelåldern som kör på fel sida av vägen.

Big Day Out & Roadtrip

2011-02-02 - 12:46:56
Yes, nu har det gått ytterligare ett par veckor i det här landet och det är dags för en uppdatering!
Sist var jag ju på väg upp till Auckland för att gå på endagsfestivalen Big Day Out, så vi börjar väl där.

Kort och gott: Galen och galet bra dag. Blev en hel drös bilder, så nedan följer dagens personliga höjdpunkter.



Överblick över de två huvudscenerna tidigt innan rusning.



Feta beats och gitarronani med Ratatat



Falsett-stund med Wolfmother



Hippietimmen med Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. Topp 3 favoritkonsert någonsin.



Pang pang och moshpits med Rammstein



Laserbeklädda polyrytmer med Tool



Dygnsurt. Polyrytmiskt. Spirituellt. Underbart. Tool.


Speciellt Edward Sharpe och Tool i spöregnet var något utöver det vanliga, två konserter jag sent kommer glömma.
Andra bra gig under dagen var Vitalic, Iggy and The Stooges, Bloody Beetroots, John Butler Trio, Die Antwoord och Lupe Fiasco

Och här är en liten teaser tillägnad Simon.
Beklagar den totala slakten av ljudbilden orsakad av kass kameramikrofon.


Med den feta festen i ryggen var det sedan dags att möta upp med farsan och gunilla (fars sambo) för att i sällskap av dem resa runt de resterande veckorna i nya zeeland.



Glatt återseende!



Passade på att spana in Sky Tower i Auckland.

Efter Auckland packade vi vår hyrda Nissan och drog norrut mot Bay of Island.
Ett par dagars siesta på stranden.


Russel, Bay of Islands.


Efter doppet drog vi söderöver igen mot Waitomo Caves för att spana på lysande maskar.
Bäcksvart grotta innebär dock givetvis att det är näst intill omöjligt att få några bilder.
Fick en bra bild på maskarnas "spindelnät" iallafall.


Lysmaskar, Waitomo Caves


Synen av grottväggarna täckta med LED-liknande maskar med månljuset ovanfrån grottmynningen var helt otrolig.
Sådana stunder önskar man att man hade en bättre kamera.

Efter den snabba visisten till grottorna var nästa anhalt Rotorua, Nya Zeelands vulkaniska turistmecka.
Tog en tur till landets mest vulkaniskt aktiva park, Hells Gate.
Bubblande lera, hett svavel-osande vatten. Imponerande naturkrafter.
Men ptja, kokande vatten är kanske i längden inte sådär jättespännande att titta på.


Svavelblandade vattenångor i Rotorua.


Just det! På vägen till Rotorua övertalade jag sällskapet att åka förbi platsen där "The Shire" eller Hobbiton från Sagan om Ringen spelades in. Nörden inom mig slog en bakåtvolt när skylten uppenbarade sig ...




... men totaldog när det sög för mycket i snåltarmen. 70 dollar för att kolla på en nedlagd inspelningsplats? Njä.

Efter missnöjet åkte vi vidare till Gisborne för att spendera några dagar till med sol och bad.
Själv hann jag med en kulturhistorisk löprunda kring udden James Cook en gång gjorde upptäckten av detta fantastiska land.

Bilder härifrån känns ganska överflödiga. Man får hoppas att ni fortfarande kommer ihåg hur en strand ser ut.
Däremot hittade vi ytterligare ett slag av nya zeelands märkliga fågelliv - svarta svanar.


Black Swan. Fast på riktigt, och bokstavligen.


Ja, vi kändes oss egentligen ganska klara med nordön, men hann ändå med en rundtur i Wellington innan vi begav oss till sydön.
Tog deras gamla spårvagngrejsimojs till botaniska trädgården.


Wellington Cable Car


Färjan till sydön har jag ju redan laddat upp bilder på, så den får ni faktiskt inte se!
Tillbaka på de vägar jag några veckor tidigare påbörjade mitt tillfälliga liv som hitchhiker.
Rätt kul att åka förbi bekanta platser och få sig påmind om allt som hänt.

Målet satte vi mot Pohara, en liten håla längs Golden Bay utanför Abel Tasman National Park.
Efter en del velande med viljor och planer bokade vi en ridtur i området längs nordkusten (Cape Farwell).
Mer nervös för att sitta på en hästrygg än att kasta mig ut för ett stup med huvudet före!

Inte blev det lättare heller när våran guide försökte övertyga mig till att jag inte behövde någon hjälm, då ingen storlek passade (tack pappa för de storskallade generna).








Som tur är var Rocky en snel hest. Lyckades slappna av ganska snabbt och det blev helt klart en dag över förväntan.
Nästan så att jag kan sträcka mig till att säga att det var ett riktigt njutbart sätt att upptäcka landskapet på.
Hästnörd nästa?

Imorgon ska jag agera guide för två svenska turister för ett par timmars vandring i Abel Tasman.
Förhoppningsvis lyckas jag undvika århundradets storm den här gången.

Efter det ska jag se om jag inte lyckas klämma in ett Skydive i dagarna också.

Tills dess,

Simma lugnt och tappa inte tvålen

Fredrik

Sydön - Nya Zeeland

2011-01-18 - 01:42:25
... att man aldrig lär sig. Nu är det sådär längesen sedan förra uppdateringen igen!

Mycket har hänt sedan sist! Framförallt många mil vandrade.
Tar det väl från vad jag avslutade förra inlägget med (jag är så smart) - Abel Tasman!

Det är en lätt (och turistig) vandring på 57 km som jag gjorde på 3 dagar (2 nätter).
Ja, det skulle iallafall varit en lätt vandring om det inte vore för att jag lyckades tajma in det värsta ovädret på 162 år!
Mer om det längre ner, för första dagen var strålande fin. Solsken och fantastisk kust-natur!


En av de otaliga vackra stränderna utmed vandringsleden.



En nöjd Fredrik som efter USA's alla neonljus äntligen fått komma tillbaka till moder jord.



Hängbro, gungeligung!


Första dagen avklarades snabbt. Inga jobbiga överraskningar och inga hinder att bemästra.
Campingplatsen första dagen var inte heller fy skam. Turkost havsvatten, vit strand och fint väder.


Vy från campingplatsen på morgonen andra dagen.


Ja, som ni ser på bilden ovan börjar vädret redan tidigt andra dagen se oroväckande ut.
Lika enkel vandring som första dagen och lika vackra vyer över kustmiljöerna (om än lite molnigare).
Tre tidsvattenkorsningar andra dagen, men inte heller detta var några bekymmer. Var tvungen att vada med vatten till knähöjd i strömt vatten.
Då jag visste att det skulle börja regna skyndade jag mig med att ha dagens pass gjort för att hinna få upp tältet.


Och hann gjorde jag.


Det dröjde inte länge innan regnet kom. Och regna gjorde det! Herrejäklar vad det regnade! Och stormade!
Var tvungen att slå upp mitt tält på nytt ca 5 gånger den natten, pga att vinden blåste omkull det.
Tältet läckte in så mycket vatten att jag låg i en vattenpöl. Ryggsäcken läckte in vatten. Hade inte en enda pryl som var det minsta torr.
Kameran förstördes, laptopen testade jag givetvis inte att starta, men när jag efter vandringen kopplade in laddaren exploderade den (bara laddaren som tur var). Hårtrimmern totaldog. Värdepapper hade jag dubbelt regnskyddat men även de blev fuktiga.

Sjukt lång natt fylld av rädsla av att ett av alla fallande träd man hörde skulle ramla över en.
Klara mig gjorde jag dock, så upp tidigt nästa dag för att fortsätta vandringen i regnet.
Humöret lättade i tur med att vädret lättade. Hade precis hunnit bli lite småtorr tills jag kom fram till en tidsvattenkorsning som pga vädret hade "fastnat" i flod.

Kameran förstördes ju som sagt, så tog hjälp av google för att visa på ett ungefär hur korsningen såg ut.


En sjö? Nej, en flod. Notera att den beräknade tiden att korsa är 1,5 TIMME.

Full packning och vatten över brösthöjd! Strömt var det också!
Det var en utmaning som heter duga. Klara det gjorde jag, men allt som hade hunnit bli en smula torrt vart åter dyngsurt.

Efter badet var det lättare. Träd låg som plockepinn över vandringsleden, men helt klart korsbart.
Hade turen med mig resten av vandringen, vädret sprack upp och jag lyckades torka allt viktigt innan det var dags att göra klart vandringen dagen efter.

Något bitter över förstörd kamera, men enormt taggad av utmaningen dissade jag snabbt idén om storstad över nyår och liftade med en trevlig tysk till Takaka för ett pitstop. Tvätta, torka utrustning och köpa proviant, sedan bar det av mot Heaphy Track, 3 dagar (2nätter) vandring 74 km långt.

På vägen dit fick jag förresten se hur allvarlig stormen egentligen var. Fick lift av en snubbe en bit, men blev tvungen att gå 3 mil (!) bara för att komma till starten av vandringsleden!
Detta för att många av vägarna på västkusten totalförstörts av översvämningar.

Låååång vandring första dagen. Total ungefär 5 mil vandring till campingplatsen jag skulle spendera nyårsafton på över en förstörd vandringsled.

Efter att ha torkat ur kameran en dag hoppade den igång också! Uppenbart skadad dock.


Heaphy track efter ovädret.



Väl värt den långa vandringen, här välkomnade jag det nya året.



Meditaionspaus i bergen innan nyårsfirandet.


Strax efter att denna bilden togs stendog kameran igen och gick inte att få igång. Riktigt synd för nyårskvällen var verkligen lyckad.
Lite senare på dagen drällde det in ett gäng störtsköna nya zeeländare som även de skulle fira nyår på platsen.
De var utrustade med gott att dricka, mer mat än de kunde äta och allmänt glatt humör.
Blev bjuden på både grillad mat och dricka, så givetvis spenderades nyårsafton med dessa. Något oväntad vändning till en riktigt minnesvärd nyårskväll.

Resten av vandringen var också den helt fantastisk. Från bergsmiljöer, ner i tropisk djungel, upp i bergen, ner i savannmiljö, över vilda floder. Lång vandring med otroliga miljöer (och rangliga vajerbroar).

Klar med 160 km vandring på en vecka vart det dags att lifta vidare!


Bilden är egentligen från ett annat tillfälle, men ändå.


Blev upplockad av en skäggig hippie i en folkabuss (förstås) som han hade handmålat själv i en färgkavalkad.
Några djupa konversationer och ett par riktigt bra skivor senare släppte han mig i Westport för lite vila.
En ganska intetsägande men ända småmysig småstad som det inte hände något spektakulärt i.
Fortsatte istället dagen efter att ta mig mot Fox Glacier för att se den omtalade glaciären i tropisk miljö.

Fick lift av en gammal tant som hade ett riktigt berättarsinne. Hon berättade om tider i nepal, farliga bussresor och illegala vistelser i okända land.
Sköna typer man träffar när man liftar.

Ja, glaciären då. Vad ska man säga om den? Tog en hård vandring upp för berget som glaciären är på.
Det är en glaciär, tro det eller ej! Massa snö. Inte jätteimponerande, mer än för det faktum att den är väldigt nära subtropisk regnskog.

Off to Queenstown!
Fick på vägen höra mer om förödelsen av stormen. En snubbe hade jobbat gratis med sin firma över jul och nyår för att totalt återbygga en väns hus som blivit totalt förstört av översvämningar.
De hade fått så mycket vatten i hagarna att de hade varit tvungna att rädda boskapen till högre höjder. När de äntligen var klara hade huset blivit så översvämmat att både hus och möbler var bortom räddning.

Nog om det, Queenstown var det ju! PARTY!
Det första jag gjorde var att köpa en kamera. Vart dock ändå inte så mycket bilder från QT då större delen av tiden gick åt till att festa och göra galenskaper.


Vy över Queenstown med några paragliders.


En Canyon Swing hann jag med i adrenalinets mecka också!
Det som var speciellt med det här hoppet jag valde är att man fick välja mellan en rad olika stilar att hoppa på.
Jag tänkte att det läskigaste måste ju vara att inte veta, så jag bestämde att min "jumpmaster" fick bestämma.
Först ut: baklänges! Du ställer dig på kanten, med ryggen mot avgrunden.
Sedan lutar du dig långsamt bakåt och ser avsatsen försvinna och utan en aning om vad som (inte) finns bakom dig!


Och här är videon på första hoppet!


Andra hoppet: huvudet före!
De börjar alltså med att hänga dig uppochned över ett 109 meter högt stup. Du hänger med bara en sele som räddning och kollar rakt ned i marken långt där nere. Sedan är det bar att släppa på sprinten och se marken komma närmre i fritt fall!

... den här var ganska läskig faktiskt. spana in videon!


Efter några dagars intensivt festande var det dags att vända uppåt för en sista trekking på sydön - en riktigt utmanande alpin vandring i Arthurs Pass.

Hade en "speciell" upplevelse med tanten som jag liftade med större delen av tiden.
Till en början verkade hon väldigt normal och ganska tråkig.
Efter en stunds kallpratande gled ämnet in på Gud dock, vilket jag ledde till en kommentar från min sida om att jag inte är säker på om jag tror på Gud.

15 minuter. Jag överdriver inte, en hel jäkla kvart satt hon och bad till Gud om förlåtelse för vilken syndare jag är och bad honom att visa för mig att han är på riktigt.
Gick inte att få kontakt med henne! Hon satt som i trans bakom ratten och förde någon slags monolog med Gud.

... Gud har inte visat sig för mig än.

Efter den upplevelsen var jag ganska nöjd över att byta sällskap till de här små rackarna


"KEEEAAAA!"

En Kea är en alpin papegoja som har förstått att människor har mat. Väldigt tama och sjukt smarta.

Vilade en dag i Arthurs Pass och började sedan min väldigt oturistiga och stenhårda trek mot Mount Rolleston över leden Avalanche Peak. Till Avalanche Peak var det 1300 meter höjdskillnad (pa 3 timmar!) sedan ned ca 400 meter och upp igen till 2200 meter. Allt detta plus nedför en livsfarlig brant till kvällens övernattninsplats på en dag!


Ungefär 1,5 timme upp avslöjar sig dagens mål på horisonten. Klicka på bilden för större.



Kea på Avalanche Peak.

Ner igen 400 meter till ca 1400 meter bara för att kunna ta sig upp till 2200 meter och toppen.
Egentligen är detta ingen rutt man rekommenderas att ta utan professionell utrustning, men dum och envis som man är prövade jag mig på det ändå.

... jag rekommenderar INGEN att göra detta.



Nääästan där!

Den här sista biten kan vara det tuffaste jag har gjort. Var tvungen att lämna packningen för att klara det.
(ja mamma, jag tog med mitt första hjälpen-kit)


Uppe! Trött men sjukt nöjd över mig själv.



Vy från toppen. Klicka på bilden för stor.


Inte blev det lättare på vägen ned heller! Efter att ha tagit sig ned till ungefär 1400 meter var resten av biten en enda brant grusbacke (vissa skulle nog mer kalla det stup). Inte nog med att det är en överjävligt brant backe, den är skapad av jordskred! Detta innebär alltså att det inte finns någon fast mark för fotfäste någonstans, utan du glider hela tiden nedåt. Håll balansen eller bli allvarligt skadad (i bästa fall), kort sagt.


Missnöjd fredrik med knappt en fjärdedel av backen avklarad.


Något uppskrapad men med hälsan i behåll tog jag mig ned iallafall och synen av fjällstugan var ganska underbar må jag säga.


Crow's hut.


Efter en god natts sömn var det upp tidigt för att ta sig ut och tillbaka till Arthurs Pass innan regnet kom.
Dagens utmaning var Crow River och vad den nu anslöt till.


Kanske inte ser mycket ut, men prova själv att korsa en flod som går till låren i tokvilda strömmar.
I iskallt glaciärvatten. Gärna efter att bestigit ett berg dagen innan.


Ut kom jag och fick turligt nog lift efter bara 5 minuters liftande. Mot Christchurch!
Väl i Christchurch möttes jag av en förvånansvärt hel stad med tanke på att de har haft en jordbävning i samma styrka om Haiti.


Enda fallna huset jag hittade i hela staden. Ser förstås värre ut nu när rivningsprojekt var igång.


Vistelsen i Christchurch blev ganska lugn, försökte mest vila upp mig efter den hårda vandringen.
Vandrade mest runt och kollade på staden, spanade in en och annan liten spelning, gick runt i botaniska trädgården.


Ingången till rosträdgården, botaniska i Christchurch



Random gratisspelning på torget


Ganska trevlig stad ändå, sålänge man inte är där för att festa.
Fick biljett till Big Day Out bokat i Christchurch iallafall, vilket var huvudsaken.

http://www.bigdayout.com för den som är intresserad. Kommer bli galet fett!
Tool, Wolfmother, Rammstein (ptja), LCD Soundsystem, Vitalic, Iggy & the Stooges och annat skoj.

Så med biljett i hand var nästa steg att börja ta sig mot Auckland igen, med början i Kaikoura.
Tar ett tag att ta sig dit, men anländer iallafall till ett tomt hostel (tältplatserna var bara 15 SEK billigare).
Lyxigt värre med en hel våning för sig själv.

Vaknar senare under natten i ett ryck av att stadens varnings-sirener tjuter!
Marken börjar skaka. Jordbävning!
Ännu ett efterskalv från den stora jordbävningen i september. Läskigt värre!
Ingen jättestor grej, men definitivt mer än vad jag har varit med om.

Dagen efter vart det en lång och solig promenad runt kusten i förhoppning att se lite valar (som kaikoura är känt för)



Vy över Kaikoura. Klicka på bilden.



Hittade sälar! Eftersom de är så sjukt osmidiga gick det att komma riktigt nära.


Visst såg man några val-fenor, men avståndet till dem gjorde att det inte kändes jättespektakulärt. Man fick inte så mycket uppfattning om hur enorma de faktiskt är.
Sälarna var mycket ballare! Så fulsöta.


Whalers Point, Kaikoura.


Så till sista anhalten på sydön, vilket jag befinner mig på just nu - Picton.
Har varit här sedan förrgår. Var ute och svängde mina lurviga igår till Niko Nezna (balkan-musik).


Gypsy Fever! med Niko Nezna på Le Cafe


Och så tog jag den här bilden när jag var ute och gick! Skulle kunna vara en reklamposter för Interislander (färjeföretaget mellan nord och sydön)




Så! Nu är ni up-to-date där hemma. Hoppas ni har överseende med min halvroliga, uppräkningsaktiga berättarstil.
Det har iallafall varit en fortsatt helt underbar tid här på Nya Zeeland och så mycket sämre blir det inte!


Må väl mina vänner, så hörs vi

/Fredrik "kapten rödskägg" Svalin

Första veckan i Nya Zeeland

2010-12-25 - 04:49:26
Ja, nu har jag rest runt på ensam fot i det här landet, så jag tyckte att det var dags för ett nytt inlägg.
Simon är nu officiellt utskriven från bloggen och jag fortsätter jobbet. Tack igen för en bra resa!
Passade även på att ladda upp en ny profilbild med den luffigaste bilden på mig själv jag kunde hitta. Verkar vara lite krångel att se den, men det ger sig väl.

Föga förvånande har jag varit värdelös på att ta bilder, men frukta inte! Jag har inte gjort så mycket ändå.
Just nu njuter jag mest av möjligheten att bara driva runt, har liftat de sista 30 milen och sovit ute några dagar.

Och det är väl så jag har tänkt att spendera den närmsta tiden framöver också!
Lifta runt, träffa sköna människor, sova under bar himmel.
Måste säga att den totala avsaknaden av tidskrav är vansinnigt befriande. Inga tider att passa, inga bussar/tåg att boka, inga hostelnätter att boka i förväg.
Hinner jag inte till mitt dagliga mål kan jag bara slå upp mitt lilla tält, laga min middag på gasolköket och fortsätta nästa dag.

Så till vad som har hänt.
Ankomsten till Auckland gick fint, hittade hostel snabbt och gjorde mest ingenting den dagen.
Dagen efter tog jag en promenad runt stan och sprang ganska direkt in i en Hare Krishna-parad.
Då de, som de alltid tycks göra, delade ut gratis käk efteråt hängde jag kvar och deltog.


Hare Krishna! Glada munkar.



Även krishna-smurfen var på plats för festligheterna.



Sedan bokstavligen släpade vi runt på det portabla templet.


Strax efter paraden var klar och gratismaten var uppäten började det spöregna så jag begav mig mot hostel-sängen.
Dagen därefter tänkte jag gå på en långpromenad men hann bara se en bit av hamnen och en liten park innan det började spöregna (igen). Bestämde mig för att gå tillbaka och slappa resten av dagen för att ta nya tag dagen efter.

Så väl dagen efter spöregnade det givetvis fortfarande, men jag bestämde mig för att gå ändå.
Efter någon timmas vandrande skuttar en glad japan fram till mig och börjar stoja något obegripligt. Trots bristen i kommunikation hakade han på och stojade mest hela dagen, ville leka lekar i vattenpölar och dyligt skoj.
12 timmar vandrade vi runt, skum dag men kul.


pga regnet är detta den enda bilden som blev den dagen efter mycket tjat från japansnubben om att göra en "Y-pose"


Sista dagen i Auckland gick mest åt att hitta billigt färdmedel till sydön. Buss till Wellington vart det.


Sky Tower, Auckland



Läskig, gigantisk jultomte mitt i centrala Auckland.

Bilder från resan till Wellington finnes ej, men kan väl sammanfatta det med kullar och får.
Tog in på ett hostel ett par nätter och gick dagen efter på nationalmuseet "Te Papa". Inte jätteintressant, men helt okej ändå.
På kvällen vart det fest i källaren på hostelet jag bodde på.

När jag vaknar upp dagen efter har någon stulit mina blöta, illaluktande byxor! Inte rumskamratens laptop (som låg framme) och inte min netbook, men ett par halvmögliga byxor?
Hade redan tänkt att slänga dem, så det var ju ingen större förlust. Gick ut för att handla ett par nya byxor och gick sedan på mini-trek på det lilla berget i utkanten av staden.


Utsikt över Wellington från Mount Victoria



En av inspelningsplatserna från Sagan om Ringen-filmerna. Creds till den som kan gissa vilken scen.

Nästa dag tar jag färjan till sydön. Dessvärre var det en nattfärja så möjligheterna till att hitta hostel var lika med noll.
Turligt nog hittar jag en backpacker i samma sits (utan bil/bostad) så jag frågar honom om han vet något ställe att sova på.
Han berättar för mig att det är hans fjärde gång i Nya Zeeland och de tre sista gångerna (totalt cirka 4 år) har han spenderat max en handfull nätter på hostel och dessutom inte betalat en krona på transport (över land). Han hade förstås tänkt sova ute i en närliggande park.

Själv var jag ju inte särskilt imponerad av Nya Zeeland så långt, så jag hängde på snubben med koll för att lära mig ett och annat om hur man reser i det här landet.


Ett inte så lyckat försök att fotografera den underbara sovplatsen

Efter ett tips från Steve (snubben med koll) om nationalparken Abel Tasman sätter vi målet på det.
Nu börjar vi även gratis-resandet - lifta!
Skillnaden mot att lifta i Sverige är som dag och natt. En halvtimme räcker definitivt för att få lift här, och kul är det!
30 mil har jag liftat hittils och det råder ingen tvekan om att fortsätta med det.

Efter några dagar på vägarna tillsammans tar jag farväl av Steve och tar in på ett hostel i Motueka, för att säkert ha tillgång till wifi och Skype över julen.


Steve the hitchhiking fisherman


Nu när julafton är passerad väntar jag bara på morgondagen ska komma och affärerna öppna.
Utrustning för fortsatt liftande och utomhus-sovande är inhandlat, bara matproviant som saknas.

Vad som väntar är en 3 -5 dagar lång vandring i Abel Tasman (nationalparken).
Om jag hinner åker jag ned till Christchurch över nyår, annars spenderar jag gladeligen nyårsafton i bushen.

Nästa inlägg kommer när jag råkar passera en stad/by som verkar schysst!

Tills dess,

God jul och gott nytt år!

Snö, minusgrader och eftertankar i Ingels

2010-12-18 - 04:40:22
Ja nu är den över, vår Peru och USA-resa. Jag har spenderat min första dag i Ingels och redan hunnit med Mollbergs, Bollnäsfil och snöpromenader med familjen. Härligt att vara hemma!

Hemresan gick bra Fredrik, trots att jag vid den amerikanska säkerhetskontrollen fick följa med bakom och testa min nyinköpta mick och mina händer efter okända kemikalier och sen på Arlanda redogöra för den svenska tullmannen hela min resa i både Peru och USA. Hjärtat slog några extra slag där men jag behöll lugnet. (hade köpt några elektronikpryttlar jag glömde tulla för..) Banditmusch?

Men nu är jag hemma i Ingels nöjd och belåten. Det har vart sjukt spännande och jag kommer snart att längta tillbaka, men just nu ska jag bara njuta av julstöket med familjen. Det kommer att ta ett tag att smälta alla sjuka olikheter från USA och härliga naturupplevelser ifrån Peru.
Lite smått o gott ifrån USA:

I Texas är det lagligt att köpa och äga i stort sett alla vapen, gevär, kulsprutor, pistoler etc. utan licens och du får förvara det vart du vill i huset, eller köra runt med det i din bil. Gör någon inbrott får du även skjuta denna (i självförsvar) men se till att personen inte springer ut från din egendom när du skjutit honom, då är det bättra att döda honom och dra in honom på din tomt så är du på den säkra sidan.

Privata advokatfirmor ser till att du får sjukersättning.

Läsk ÄR billigare än vatten i butikerna.

Det finns drive-through på allt, ja till och med på spritbutiken.

Du måste verkligen ha bil för att klara dig, Orlando hade tex. istället för ett huvudtorg en huvudmotorväg med intillliggande drive-through-butiker.


Tack för en mycket trevlig resa Fredrik och hoppas att du får det lika bra i Kiwiland (sympatidricker i skrivande stund en kopp Mollbergs, med skummad mjölk, för dig) så syns vi till sommaren. Ha det bäst

Härmed skriver jag ut mig ifrån bloggen och överlåter resterande resredoviselser till Freddie, uppa ofta!

Ta hand om er alla!
kram

//Simon

ps, Här kommer lite bilder för att sammanfatta resans höjdpunkter


Sandboarding och dunebuggy, Ica


Bergsby i Arequipa


Colca Canyon och kondorer


Solnedgång över Cusco


10 mils vandring via Salkantay till Machu Picchu


Machu Picchu


Flyget till Iquitos, världens största stad utan vägar till sig


Kanot på Amazonas floden, vi och delfinerna


Larvkebab, slemmigt men mättande



The Lord of the Rings, Comicon, och Staten Island i New York


Vita huset, Washington



Universal Studios och Disney World, Orlando


Miami Beach


Florida Keys


Grand Canyon


Texas Hold'em i Las Vegas


Golden Gate, Alcatraz och skeva gator i San Francisco


Såg björn och världens största träd i Sequoia nationalpark (som det nu står Smårs inristat på)


Hollywood och Warner Bros. Studio i Los Angeles













Sista tiden i USA - Vegas och Kalifornien

2010-12-17 - 07:46:36
Jaha, da var duon splittrad till slut. Detta kommer att bli det sista mastodont-inlagget pa min (Fredrik) och Simons nastan 4 manader langa gemensamma resa.

Ska val borja med att tacka Simon for en grym resa, det har varit sjukt kul, sjukt givande och ibland bara sjukt. Hoppas du klarade dig raka vagen hem och inte tog omvagen via nagon myndighet.

Sa ater till slutet, fran Las Vegas till San Francisco och sist Los Angeles (med en avstickare till ett par nationalparker).

Fran Grand Canyon var det alltsa dags for ett par dagar i Sin City aka Las Vegas.
Man behover inte spendera manga minuter i Las vegas innan man inser att det verkligen ar dekadensens mecka. Sprit, spel, porr och neon ar de enda orden som kravs for att beskriva denna stad.


Drivethrough brollop!


Simon och ett spoke


Efter en dags vila bestamde vi oss anda att ta en tur pa nojesgatan "The Strip".
Ja, vad ska man saga om den? Dekadent och lyxigt pa samma gang!


The Strip, Las Vegas


Ceasars Palace


Insidan av The Venetian, himlen ar alltsa malad och staden skall forestalla  Venedig


"New York, New York", uppbyggt for att likna.. ja.


Fyllon och narkomaner i flocker pa gatorna. Speltorskar vid nyborjarborden pa spelhallarna. Neonljus vart du an vander huvudet. Bisarrt designade casinon. Allt man forvantar sig att det ska vara.
Vi fick var dos av Vegas iallafall och for nasta dag matta av neonljus vidare mot san Francisco.


De typiska viktorianska husen pa en gata i San Francisco


Pa vagen till San Francisco motte vi en fransyska som vi gjorde sallskap med under vistelsen i tusen backars stad. Efter incheckning och middag drog vi ut pa en flertimmars-promenad i regnet for att se en lokal bison-farm, vilket vi var tvungna att ge upp efter mycket om och men.
Istallet tog vi nya tag dagen efter och hyrde en bil for att forsakra oss att inte misslyckas pga vadret. Pauline (fransyskan) hade hort om en nationalpark nagra timmar bort som skulle vara bra, sa det korde vi pa.


El Capitan, en klippvagg i Yosemite National Park


Ptja, tidsoptimister som vi ar misslyckades vi med detta ocksa. Morkret kom snabbt, sa nagon hike blev det inte! En trevlig roadtrip fick vi atminstone och Simon fick hemlangtan.


Simon med dalahest



San Francisco pa vagen tillbaka


Som ett sista utflyktsforsok hyrde vi dagen efter roadtrippen var sin cykel for en tur over den beromda Golden Gate Bridge. Solen sken och tidiga var vi!


Simon och miniatyrbro



Biking the Golden Gate



Ouppfostrad cyklist


San Francisco by night, pa promenad efter att ha lamnat in cyklarna


Nob Hill


Invanarna i San Francisco ar sneda, sa de maste bygga sina hus sahar

Sista dagen i San Francisco spenderade vi pa Alcatraz for en liten guidad tur.
Regnigt och turistigt men det var intressant och den sjalvguidade turen var bra.


Ingangen till Alcatraz


Fangelsecell


Tre mumintroll och Alcatraz


Efter flykten fran Alcatraz tog vi farval av Pauline och tog Grahunden till Visalia och Seqouia National Park for att se General Sherman, varldens (till massan) storsta trad!
Som vanligt var vi for sena for att hinna till malet, men till parken hann vi och pa vagen hittade vi apelsin och grapefrukt-plantage vi stal lite snacks av.


Apelsin-plantage utanfor Visalia



Utsikt pa vag upp till Seqouia National Park

Nytt forsok tidigt nasta morgon och efter nagra timmars bilfard var vi dar!
General Sherman ar alltsa till massan varldens storsta trad, vissa ar har storre diameter och visa ar hogre, men inget har storre massa. Dryga elva meter i diameter pa bredaste stallet.


Ja, skylten talar val for sig sjalv



Simon och Sherman



Jag och Sherman



Utsikt over nationalparken


Sa till sist, sista anhalten pa var gemensamma resa. Los Angeles!
Resan dit var om mojligt mer dekadent an nagot vi hittils sett. En handfull med manniskor som nyss kommit ut fran fangelset for att aka till Hollywood for "att lyckas" varav en som var sa pass hog och stokig att polis blev tillkallad och hon fick atervanda direkt. Skrikande narkomaner, sjungande brottslingar, predikande religiosa man och nagra droglangare. "Intressant" bussresa.
Forsta dagarna spenderade vi mest med att glida runt och kolla pa staden. Stadskarnan var spansk och ganska trakig men hollywood var forstas riktigt glassigt.


Missade precis kandispremiaren av Tron. Tydligen hade bl.a. Daft Punk deltagit



Graumanns The Chinese, en bio som tydligen har historia att halla manga stora premiarer


En av dagarna tog vi steget bakom kulisserna av Hollywood och akte till Warner Bros Studios for en guidad tur runt deras gigantiska studios. Mycket man kande igen och en och annan halvkand person lyckades man se.


Studion dar Vanner spelades in


Studio 16, en enorm studio dar de storsta titlarna spelas in



Batmobile och Tumbler (de riktiga bilarna anvanda i filmerna)



Central  Perk, cafeet i Friends


Soffan fran Friends. Anledningen till att det bara ar bilder fran Friends studio ar att det ar den enda serien som ar nedlagd (copyright pa alla aktuella studioscener)


Den som kollar pa True Blood borde kanna igen det har huset


Efter den guidade turen gjorde vi ett misslyckat forsok att fa se Conan o' Brien, men lyckades att fa biljetter till inpelningen av ett avsnitt av Lopez Tonight, for den som har hort talas om det.

Sa var det bara en sak kvar att se i Los Angeles - Hollywood-skylten!
Simon hade hort att man har bast vy fran Mulholland Drive sa dit drog vi. Fladiga villor och en kand gata, men ingen skylt.



Efter att ha fragat oss fram i princip hela dagen slutade vi pa samma stalle vi var dagen fore och stallet vi borde borjat kolla pa, Hollywood Blvd (huvudgatan i centrala hollywood).
Antligen framme pa vad som skulle vara en bra vy. Har ar resultatet.


Hollywood-skylten ar markerad med den svarta cirkeln


En sista tur runt i Hollywood och sedan bar det av mot Los Angeles Airport. Givetvis i sista minut innan Simons flyg. :)


Avslutningsbilden

Det var allt fran USA! Simon ar formodligen redan hemma och sjalv sitter jag i Auckland, Nya Zeeland.
3,5 manaders gemensamt resande ar over och 5 manader pa egen hand vantar.
Nu till ett par dagars slappande innan fortsatta aventyr i Kiwiland.

Hoppas ni mar bra och att den svenska vintern behandlar er val.

Jag saknar er alla!

//Fredrik

Texas och Grand Canyon

2010-12-11 - 22:01:59
Japp det stammer, ni kan sluta nypa er i armen, detta ar ett nytt inlagg!

New Orleans var grymt, skon stad, jazz och dekadens i overflod. Pa ett av alla de mysiga sma kafeer sag jag en artikel pa expressen.se om Corpus Christi, Texas USAs fetaste stad sa vi tog grahunden dit for att kolla laget. Stort misstag. Inga tjockisar, skitstad, gratt, trist och allmant vardelost. Coconut cream pie var det basta med Corpus!


Corpus Christi, Texas

Vi stannade over dagen och tog sen nattbussen till Dallas. Vi spanade in platsen dar JFK blev skjuten, kolla in nan fruktmarknad och fixade sen bussbiljett San Antonio. Jag blev vittne till ett chips och godisran i en 7eleven-butik och snubben bredvid mig i vantsalen till bussen hade precis kommit ut ifran fangelset. Annars trevlig stad


Dallas


Recumbent on Elm Street, Dallas


JFK Memorial Monument, Dallas

San Antonio var den klart basta staden i Texas vi besokte. Ganska liten, den hade ett huvudtorg och inte en huvudbilvag, unga manniskor och en fin a som rann egenom hela staden. Mysig!


Riverwalk, San Antonio


Riverwalk, San Antonio

I ett av deras kopcentrum traffade vi tva  tokiga oljeparfymforsaljare, varav den ena var sald pa Black Metal och ville veta allt om Sverige, Skandinavien, svenska oversattningar ifran bibeln och han tyckte prompt att vi skulle starta bandet Slaktens Dal tillsammans. Vi avbojde, vanligen men bestamt!


Parfymforsaljare ett, San Antonio


Parfymforsaljare tva, aka Black Metal galning. -Look evil! Jag och Fredrik ar inte lika overtygande


Ronald McDonalds barnsjukhus, ser ut som spokhuset pa Universal Studios. San Antonio

Sista dagen i San Antonio var det Thanksgiving och vi gick till den arliga gratismiddagen pa Convention Centret. Raul Ramirez, mannen pa bilden borjade bjuda stadens uteliggare och fattiga pa gratis Thanksgivingmiddag och idag ar det en gigantisk folkfest i San Antonio, gratis Thanksgivingmiddag till ALLA!
gott var det och jag testade till och med kalkonen bara for ATT (ja, jag madde bade illa och angrade mig bittert!)


Thanksgiving, San Antonio

Nattbuss till Houston, USAs fjarde storsta stad. Har spenderade vi hela Black Friday, dagen efter thanksgiving, i alla stora kopcentrum och elektronikbutiker tillsammans med tokmanga kopsugna amerikaner. Vissa borjar koa 24h innan butikerna oppnar for att garantera sitt extrapris-shoppande. Black Friday ar startskottet pa julhandeln i USA och den dag pa hela aret da det shoppas som mest.


Den enda bilden ifran Houston, och det enda som var vart att avbilda. Staden ar inte vard platsen pa SD-kortet. Omojligt att ta sig runt, skit stor, inget torg eller centrum, gratt, fult, stort.. Skitstad, ak inte hit!

Trotta pa storstad drog vi till Flagstaff, Arizona nordvast om Houston, for att spana in Grand Canyon. Nattbussen igen och val framme inser vi att det ar minusgrader och sno. Helt sjukt! Sno, is, vitt och angande andedrakt. Sa harligt och borjade langta hem till Rattvik lite smatt.
Staden hade ett universitet och massa sma mysiga fikahak. En riktigt mysig liten stad uppe bland bergen, en av favoritstaderna. Vi hyrde en bil och akte ut till Grand Canyon, fast inte i bilen vi hade bokat for det hade blivit natt fel med bokningen sa vi blev uppgraderade till en Dodge Avenger. Fett!


Flagstaff, Arizona. Skogshuggarens paradis


Oandliga rakstrackor, Grand Canyon






Utsikten var helt underbar och tog en bort ifran de graa och konlosa storstaderna och tillbaka till underbara vyerna i Peru for en dag. Inte lika storslaget som Machu Picchu men nog det narmaste man kan komma i Amerika. Riktigt storslaget och pampigt. Vi vandrade ner sa langt ner i dalen vi hann innan det blev morkt. Det var helt tyst och pa slutet inte en sjal i narheten. Tystnad ar underskattat!







Rute 66 i var Dodge med Robyn o Black Eyed Peas senaste (Robyn bra, BEP sog!) tillbaka till Flagstaff, stopp pa Donken, glass och lask. Acklad och smafortjust kande man sig nastan som en riktig amerikan.
Jag langtar efter fil och Leksandsknacke, med OST! 

Kramar till alla er darhemma, nu ar det inte langt kvar...

//Simon
RSS 2.0