Trejdmark®

Så var det detta med att avsluta med bravur.
Som de flesta av er vet gick det ju inte riktigt som planerat med Himalaya-vandringen.
Planen var som bekant att vandra tjugo dagar i Sagarmatha National Park med bl.a. Everest Base Camp som mål.
Det hela slutade rent ut sagt i kaos.
Vad som följer nedan är dagboken jag skrev dag för dag under min vandring, något modifierat för att passa ändamålet.


DAG 1 - KATHMANDU - LUKLA - BENKAR. (1300 -) 2600m - 2800m

Klockan är 05.27 då jag vaknar på morgonen. 3 minuter kvar till avfärd (tur att man var färdigpackad).
Äntligen dags för Himalaya!
Möter guiden Rakhas och far pga tidsbrist direkt iväg till flyget. Ett flyg som var riktigt nervkittlande, men inte minst inspirerande.
Rakhas berättade innan start att för att landa måste piloten flyga emellan två klippväggar och svänga runt den vänstra för att snabbt gå ner för landning. Någon random lade även till att Lukla tydligen är världens farligaste flygplats. Tack för infon...
Den tjocka dimman gjorde ju inte nerverna lugnare heller.
Inga problem dock. Riktigt häftigt att susa upp för de gröna dalarna under de glaciärprydda topparna, ibland bara ett tvåsiffrigt antal meter ovanför bergskarmen.
Svindlande tanke att man några dagar senare kommer att vandra ibland dem.


Lukla Airport, världens farligaste flygplats



Startportalen till all trekking i Sagarmatha.


Efter ankomst till Lukla och en snabb frukost var det dags för start.
Vandringen idag var 3-4 timmar och platt i princip hela vägen.
Vandrade igenom småbyar som var hur mysiga som helst med sina färgranna böneflaggor, traditionella stenhus hus och många tibetanska buddhistkloster (med tillhörande ateraljer som målade stenar och prylar att snurra på).
Mycket folk dock. Och jakar. Och åsnor. Och affärer, restauranger och dyligt.
"Coca-Cola Highway". Jo, jag förstår varför.


Vandring genom småbyarna.



En av många tibetanska böneplatser.


DAG 2 - BENKAR - NAMCHE BAZAR. 2800m - 3450m. 4h

Idag började allvaret!
Första timmen var inga problem, vandrade vackert längs med en dalgång och korsade bro efter bro, fram och tillbaka över en av de många turkos-blå glaciärfloder.




Läskigt värre.

Efter vi passerat parkgränsen i Monzu blev det tuffare, ned en bit och sedan ca 800 meter upp till Namche.
När vi hade ca en timme kvar (totalt vandrade vi 3,5-4h) kände jag av höjden - yrsel och smått utmattad. Då jag dessutom var trött i benen sjönk hoppet en smula över att kunna klara av kommande dagar.
Upp kom jag iallafall och nu är vi alltså i områdets huvud-by, eller sherpornas huvudstad som den också kallas.
Efter mat, vatten och en kort tupplur kände jag inte av yrseln längre, tror att bristen på energi gjorde sitt utöver höjden (fick bara en tunn nudelsoppa till frukost). '
Återstående tid av dagen gick åt att vandra runt i Namche.
Byn ligger vackert beläget i en svacka av bergssluttningen och de färgglada husen med de tibetanska flaggorna är verkligen upplyftande för sinnet. Vackert (men turistigt)!
Hann även med ett besök till det lokala klostret och blev för ovanlighetens skull välkomnad med öppna armar att delta i deras meditations-session. Blev kvar där hela kvällen och blev riktig bundis med en av munkarna där. Sjukt bra dag.


Namche Bazar



Yes! Heartfailure secured.


DAG 3 - NAMCHE BAZAR - EVEREST VIEW POINT (och tillbaka). 3450m - 3800m. 3h

En planerad dagsvila för acklimatisering, så idag blev det en dagsutflykt till första glimten av Everest!
Knappt 2 timmars trek i samma branta stuk som gårdagens bravad. Idag var det dock busenkelt då jag höll ett rimligare tempo och andades lugnt. Hoppet sköt genast i höjden.
En helt otrolig upplevelse att för första gången bevittna världens högsta punkt. Man känner sig verkligen liten då man står och blickar upp mot giganterna.
Inser också först nu vilken otrolig vandring jag har att vänta mig. De kommande två veckorna kommer verkligen att bli speciella.


Världens högst belägna flygplats (detta är startbanan). Leap of faith!



Första vyn av Mount Everest! Omöjligt att fotografera utan att det bara ser ut som en molntuss.



Sjukt oproportionelig panoramavy. Klicka för förstoring.


Resten av tiden gick åt till att fly från turistlivet upp till klostret och min nyfunna polare, buddhistmunken Rih.
Mycket fascinerande snubbe som har vigt sitt liv till det simpla livet i bergen och bara försörjer sig på göra tröjor av ullen från sina jakar.
Det var lite vemodigt att ta farväl av honom får jag erkänna.
Efter överläggande med guiden bestämde jag mig iallafall för att först vandra mot Gokyo och Cho-La passet för att sedan avsluta med EBC och Kala Pathar.
Imorgon bär det av 800m uppåt mot Dole!


Tillbaks i Namche. Bjuder på den.


DAG 4 - NAMCHE BAZAR - DOLE. 3450m - 4200m. 5h

Vaknade upp med magproblem idag. Var kanske inte någon strålande idé att äta en jak-biff när man inte har ätit kött på flera månader.
vandringen idag kändes till en början som en ren transportsträcka.
Efter en dryg halvtimme avvek vi från vägen till EBC och påbörjade stappla iväg uppåt mot Gokyo.
Vägen blev direkt brantare och visst var det värt stapplandet, de glimterna man fick över Ama Dablam fick en på helt andra tankar än "ren transportsträcka". Fantastiskt!


Ama Dablam. Så jäkla frustrerande att bilderna blir så dåliga i jämförelse.


Ytterligare några timmar och vi var framme i Dole. Kvällen spenderas med Rakhas och ett gäng ryssar som gnäller över att rummen inte är lyxiga nog och att téet kostar mer än på förra stället.


Vy över Dole från vårt téhus för kvällen.



Sitter och filosoferar och njuter av den underbara tillvaron.


DAG 5 - DOLE - HELL. 4200m - 4600m.

När jag vaknar upp har jag fortfarande problem med magen, om än ännu mer nu.
Dessutom är aptiten galet låg. Får tvinga i mig frukosten. Börjar nu misstänka höjdsjuka, men försöker ett tag ändå, utifall det bara är magproblemen som spökar.
Hinner väl klättra en kvart ungefär innan jag börjar känna mig yr och smått illamående.
Symptonen verkade bara bli värre så jag tänkte att det är väl bäst att vända i tid.
Allt blir bara ännu värre och vi fortsätter ned för att försöka ta oss till doktorkliniken som finns i Namche.
Så långt gick det inte. Blev allt svagare och mer yr för varje steg. Spydde som en kalv och kunde knappt andas.
Till slut var jag så svag att jag knappt inte kunde gå.
Ett nödsamtal och 2 timmar senare var jag på väg i en ambulanshelikopter tillbaks till Kathmandu.
Bye bye, Everest...


Med tungt sinne på väg till Kathmandu.



Sista glimten av Himalaya. Ja, helikopterturen var ju åtminstone fin.


Istället för fjälltoppar i Himalaya spenderade jag mina 4 nästa semesterdagar fullproppad med slangar och syrgas på ett nepalesiskt sjukhus. Kul!

Hela kalaset slutade med att jag fick nog av överfall, rån och sjukdomar och bokade om till ett tidigare flyg hem.
Till en början var det tänkt att jag bara skulle strosa runt i Kathmandu fram till avfärd, men så kan man väl för sjutton inte avsluta en såhär fet resa?!

Världens näst högsta bungyjump - 160 meter.
Ja det är ju inget Everest förstås, men helt klart en värdig avslutning!

Video på spektaklet kommer förhoppningsvis imorgon.