Trejdmark®

... att man aldrig lär sig. Nu är det sådär längesen sedan förra uppdateringen igen!

Mycket har hänt sedan sist! Framförallt många mil vandrade.
Tar det väl från vad jag avslutade förra inlägget med (jag är så smart) - Abel Tasman!

Det är en lätt (och turistig) vandring på 57 km som jag gjorde på 3 dagar (2 nätter).
Ja, det skulle iallafall varit en lätt vandring om det inte vore för att jag lyckades tajma in det värsta ovädret på 162 år!
Mer om det längre ner, för första dagen var strålande fin. Solsken och fantastisk kust-natur!


En av de otaliga vackra stränderna utmed vandringsleden.



En nöjd Fredrik som efter USA's alla neonljus äntligen fått komma tillbaka till moder jord.



Hängbro, gungeligung!


Första dagen avklarades snabbt. Inga jobbiga överraskningar och inga hinder att bemästra.
Campingplatsen första dagen var inte heller fy skam. Turkost havsvatten, vit strand och fint väder.


Vy från campingplatsen på morgonen andra dagen.


Ja, som ni ser på bilden ovan börjar vädret redan tidigt andra dagen se oroväckande ut.
Lika enkel vandring som första dagen och lika vackra vyer över kustmiljöerna (om än lite molnigare).
Tre tidsvattenkorsningar andra dagen, men inte heller detta var några bekymmer. Var tvungen att vada med vatten till knähöjd i strömt vatten.
Då jag visste att det skulle börja regna skyndade jag mig med att ha dagens pass gjort för att hinna få upp tältet.


Och hann gjorde jag.


Det dröjde inte länge innan regnet kom. Och regna gjorde det! Herrejäklar vad det regnade! Och stormade!
Var tvungen att slå upp mitt tält på nytt ca 5 gånger den natten, pga att vinden blåste omkull det.
Tältet läckte in så mycket vatten att jag låg i en vattenpöl. Ryggsäcken läckte in vatten. Hade inte en enda pryl som var det minsta torr.
Kameran förstördes, laptopen testade jag givetvis inte att starta, men när jag efter vandringen kopplade in laddaren exploderade den (bara laddaren som tur var). Hårtrimmern totaldog. Värdepapper hade jag dubbelt regnskyddat men även de blev fuktiga.

Sjukt lång natt fylld av rädsla av att ett av alla fallande träd man hörde skulle ramla över en.
Klara mig gjorde jag dock, så upp tidigt nästa dag för att fortsätta vandringen i regnet.
Humöret lättade i tur med att vädret lättade. Hade precis hunnit bli lite småtorr tills jag kom fram till en tidsvattenkorsning som pga vädret hade "fastnat" i flod.

Kameran förstördes ju som sagt, så tog hjälp av google för att visa på ett ungefär hur korsningen såg ut.


En sjö? Nej, en flod. Notera att den beräknade tiden att korsa är 1,5 TIMME.

Full packning och vatten över brösthöjd! Strömt var det också!
Det var en utmaning som heter duga. Klara det gjorde jag, men allt som hade hunnit bli en smula torrt vart åter dyngsurt.

Efter badet var det lättare. Träd låg som plockepinn över vandringsleden, men helt klart korsbart.
Hade turen med mig resten av vandringen, vädret sprack upp och jag lyckades torka allt viktigt innan det var dags att göra klart vandringen dagen efter.

Något bitter över förstörd kamera, men enormt taggad av utmaningen dissade jag snabbt idén om storstad över nyår och liftade med en trevlig tysk till Takaka för ett pitstop. Tvätta, torka utrustning och köpa proviant, sedan bar det av mot Heaphy Track, 3 dagar (2nätter) vandring 74 km långt.

På vägen dit fick jag förresten se hur allvarlig stormen egentligen var. Fick lift av en snubbe en bit, men blev tvungen att gå 3 mil (!) bara för att komma till starten av vandringsleden!
Detta för att många av vägarna på västkusten totalförstörts av översvämningar.

Låååång vandring första dagen. Total ungefär 5 mil vandring till campingplatsen jag skulle spendera nyårsafton på över en förstörd vandringsled.

Efter att ha torkat ur kameran en dag hoppade den igång också! Uppenbart skadad dock.


Heaphy track efter ovädret.



Väl värt den långa vandringen, här välkomnade jag det nya året.



Meditaionspaus i bergen innan nyårsfirandet.


Strax efter att denna bilden togs stendog kameran igen och gick inte att få igång. Riktigt synd för nyårskvällen var verkligen lyckad.
Lite senare på dagen drällde det in ett gäng störtsköna nya zeeländare som även de skulle fira nyår på platsen.
De var utrustade med gott att dricka, mer mat än de kunde äta och allmänt glatt humör.
Blev bjuden på både grillad mat och dricka, så givetvis spenderades nyårsafton med dessa. Något oväntad vändning till en riktigt minnesvärd nyårskväll.

Resten av vandringen var också den helt fantastisk. Från bergsmiljöer, ner i tropisk djungel, upp i bergen, ner i savannmiljö, över vilda floder. Lång vandring med otroliga miljöer (och rangliga vajerbroar).

Klar med 160 km vandring på en vecka vart det dags att lifta vidare!


Bilden är egentligen från ett annat tillfälle, men ändå.


Blev upplockad av en skäggig hippie i en folkabuss (förstås) som han hade handmålat själv i en färgkavalkad.
Några djupa konversationer och ett par riktigt bra skivor senare släppte han mig i Westport för lite vila.
En ganska intetsägande men ända småmysig småstad som det inte hände något spektakulärt i.
Fortsatte istället dagen efter att ta mig mot Fox Glacier för att se den omtalade glaciären i tropisk miljö.

Fick lift av en gammal tant som hade ett riktigt berättarsinne. Hon berättade om tider i nepal, farliga bussresor och illegala vistelser i okända land.
Sköna typer man träffar när man liftar.

Ja, glaciären då. Vad ska man säga om den? Tog en hård vandring upp för berget som glaciären är på.
Det är en glaciär, tro det eller ej! Massa snö. Inte jätteimponerande, mer än för det faktum att den är väldigt nära subtropisk regnskog.

Off to Queenstown!
Fick på vägen höra mer om förödelsen av stormen. En snubbe hade jobbat gratis med sin firma över jul och nyår för att totalt återbygga en väns hus som blivit totalt förstört av översvämningar.
De hade fått så mycket vatten i hagarna att de hade varit tvungna att rädda boskapen till högre höjder. När de äntligen var klara hade huset blivit så översvämmat att både hus och möbler var bortom räddning.

Nog om det, Queenstown var det ju! PARTY!
Det första jag gjorde var att köpa en kamera. Vart dock ändå inte så mycket bilder från QT då större delen av tiden gick åt till att festa och göra galenskaper.


Vy över Queenstown med några paragliders.


En Canyon Swing hann jag med i adrenalinets mecka också!
Det som var speciellt med det här hoppet jag valde är att man fick välja mellan en rad olika stilar att hoppa på.
Jag tänkte att det läskigaste måste ju vara att inte veta, så jag bestämde att min "jumpmaster" fick bestämma.
Först ut: baklänges! Du ställer dig på kanten, med ryggen mot avgrunden.
Sedan lutar du dig långsamt bakåt och ser avsatsen försvinna och utan en aning om vad som (inte) finns bakom dig!


Och här är videon på första hoppet!


Andra hoppet: huvudet före!
De börjar alltså med att hänga dig uppochned över ett 109 meter högt stup. Du hänger med bara en sele som räddning och kollar rakt ned i marken långt där nere. Sedan är det bar att släppa på sprinten och se marken komma närmre i fritt fall!

... den här var ganska läskig faktiskt. spana in videon!


Efter några dagars intensivt festande var det dags att vända uppåt för en sista trekking på sydön - en riktigt utmanande alpin vandring i Arthurs Pass.

Hade en "speciell" upplevelse med tanten som jag liftade med större delen av tiden.
Till en början verkade hon väldigt normal och ganska tråkig.
Efter en stunds kallpratande gled ämnet in på Gud dock, vilket jag ledde till en kommentar från min sida om att jag inte är säker på om jag tror på Gud.

15 minuter. Jag överdriver inte, en hel jäkla kvart satt hon och bad till Gud om förlåtelse för vilken syndare jag är och bad honom att visa för mig att han är på riktigt.
Gick inte att få kontakt med henne! Hon satt som i trans bakom ratten och förde någon slags monolog med Gud.

... Gud har inte visat sig för mig än.

Efter den upplevelsen var jag ganska nöjd över att byta sällskap till de här små rackarna


"KEEEAAAA!"

En Kea är en alpin papegoja som har förstått att människor har mat. Väldigt tama och sjukt smarta.

Vilade en dag i Arthurs Pass och började sedan min väldigt oturistiga och stenhårda trek mot Mount Rolleston över leden Avalanche Peak. Till Avalanche Peak var det 1300 meter höjdskillnad (pa 3 timmar!) sedan ned ca 400 meter och upp igen till 2200 meter. Allt detta plus nedför en livsfarlig brant till kvällens övernattninsplats på en dag!


Ungefär 1,5 timme upp avslöjar sig dagens mål på horisonten. Klicka på bilden för större.



Kea på Avalanche Peak.

Ner igen 400 meter till ca 1400 meter bara för att kunna ta sig upp till 2200 meter och toppen.
Egentligen är detta ingen rutt man rekommenderas att ta utan professionell utrustning, men dum och envis som man är prövade jag mig på det ändå.

... jag rekommenderar INGEN att göra detta.



Nääästan där!

Den här sista biten kan vara det tuffaste jag har gjort. Var tvungen att lämna packningen för att klara det.
(ja mamma, jag tog med mitt första hjälpen-kit)


Uppe! Trött men sjukt nöjd över mig själv.



Vy från toppen. Klicka på bilden för stor.


Inte blev det lättare på vägen ned heller! Efter att ha tagit sig ned till ungefär 1400 meter var resten av biten en enda brant grusbacke (vissa skulle nog mer kalla det stup). Inte nog med att det är en överjävligt brant backe, den är skapad av jordskred! Detta innebär alltså att det inte finns någon fast mark för fotfäste någonstans, utan du glider hela tiden nedåt. Håll balansen eller bli allvarligt skadad (i bästa fall), kort sagt.


Missnöjd fredrik med knappt en fjärdedel av backen avklarad.


Något uppskrapad men med hälsan i behåll tog jag mig ned iallafall och synen av fjällstugan var ganska underbar må jag säga.


Crow's hut.


Efter en god natts sömn var det upp tidigt för att ta sig ut och tillbaka till Arthurs Pass innan regnet kom.
Dagens utmaning var Crow River och vad den nu anslöt till.


Kanske inte ser mycket ut, men prova själv att korsa en flod som går till låren i tokvilda strömmar.
I iskallt glaciärvatten. Gärna efter att bestigit ett berg dagen innan.


Ut kom jag och fick turligt nog lift efter bara 5 minuters liftande. Mot Christchurch!
Väl i Christchurch möttes jag av en förvånansvärt hel stad med tanke på att de har haft en jordbävning i samma styrka om Haiti.


Enda fallna huset jag hittade i hela staden. Ser förstås värre ut nu när rivningsprojekt var igång.


Vistelsen i Christchurch blev ganska lugn, försökte mest vila upp mig efter den hårda vandringen.
Vandrade mest runt och kollade på staden, spanade in en och annan liten spelning, gick runt i botaniska trädgården.


Ingången till rosträdgården, botaniska i Christchurch



Random gratisspelning på torget


Ganska trevlig stad ändå, sålänge man inte är där för att festa.
Fick biljett till Big Day Out bokat i Christchurch iallafall, vilket var huvudsaken.

http://www.bigdayout.com för den som är intresserad. Kommer bli galet fett!
Tool, Wolfmother, Rammstein (ptja), LCD Soundsystem, Vitalic, Iggy & the Stooges och annat skoj.

Så med biljett i hand var nästa steg att börja ta sig mot Auckland igen, med början i Kaikoura.
Tar ett tag att ta sig dit, men anländer iallafall till ett tomt hostel (tältplatserna var bara 15 SEK billigare).
Lyxigt värre med en hel våning för sig själv.

Vaknar senare under natten i ett ryck av att stadens varnings-sirener tjuter!
Marken börjar skaka. Jordbävning!
Ännu ett efterskalv från den stora jordbävningen i september. Läskigt värre!
Ingen jättestor grej, men definitivt mer än vad jag har varit med om.

Dagen efter vart det en lång och solig promenad runt kusten i förhoppning att se lite valar (som kaikoura är känt för)



Vy över Kaikoura. Klicka på bilden.



Hittade sälar! Eftersom de är så sjukt osmidiga gick det att komma riktigt nära.


Visst såg man några val-fenor, men avståndet till dem gjorde att det inte kändes jättespektakulärt. Man fick inte så mycket uppfattning om hur enorma de faktiskt är.
Sälarna var mycket ballare! Så fulsöta.


Whalers Point, Kaikoura.


Så till sista anhalten på sydön, vilket jag befinner mig på just nu - Picton.
Har varit här sedan förrgår. Var ute och svängde mina lurviga igår till Niko Nezna (balkan-musik).


Gypsy Fever! med Niko Nezna på Le Cafe


Och så tog jag den här bilden när jag var ute och gick! Skulle kunna vara en reklamposter för Interislander (färjeföretaget mellan nord och sydön)




Så! Nu är ni up-to-date där hemma. Hoppas ni har överseende med min halvroliga, uppräkningsaktiga berättarstil.
Det har iallafall varit en fortsatt helt underbar tid här på Nya Zeeland och så mycket sämre blir det inte!


Må väl mina vänner, så hörs vi

/Fredrik "kapten rödskägg" Svalin