Trejdmark®

Den här gången börjar historien lugnt och fridfullt med ett kärt återseende och slutar med drama och våld.
Kan inte påstå att jag har gjort mycket det senaste, men särskilt de sista dagarna har minst sagt lämnat intryck.

Först till trevligare angelägenheter dock, träffade ju Anne-Lyse i Kochi de sista dagarna i södern.
Planen att fira återföreningen med en öl eller två gick dock åt skogen, då det lägligt nog var olagligt att servera alkohol just den helgen pga valet.
Istället gick vi (efter middag) vilse i staden och vandrade runt envist ett par timmar innan vi hittade tillbaka till hotellet. Kvällen spenderades tillsammans med vår värd på hustaket av vårt guesthouse (gästhus rätt översättning?).
Dagen efter tog vi en färja för 30 öre till en strand som enligt Lonely Planet ska vara "Kochis bäst bevarade hemlighet".
Javisst, inte så mycket till hemlighet efter en publikation i Lonely Planet. Beachresorts, restauranger, barer och en knökfull strand.


På väg till Cherai Beach.


Bra dag ändå och riktigt kul att se bekanta ansikten för en gång skull.
Dagen efter satte jag mig på ett inrikesflyg till Delhi för några sista dagar i norra Indien innan avfärden mot Nepal.
Tåget skulle ta nästan 3 dygn och det kände jag att jag varken hade tid eller lust med.

Delhi var trots kaoset en trevlig överraskning, särskilt turist-stråket Main Bazar i Pahar Ganj.
Spenderade min första kväll med ett par smådryga britter på en lokal bar.

Andra dagen träffade jag Omar, en urtrevlig snubbe från Kashmir som jag hängde med hela dagen. Tog en promenad runt centrala Delhi och såg oss omkring.



Main Bazar, Pahar Ganj




Protesterande indier i Delhi.



Ett studiebesök på Tidaholms Energi kanske vore på sin plats för Delhis elektriker?


Efter några timmars snackande blev jag tillslut övertalad att följa till Omars familj i Kashmir.
Mycket spontant, men det var inte direkt första gången någon sa åt mig att jag borde åka till Kashmir.

600 km bussresa dagen efter till Jammu, för att där byta till Jeep som tog oss resterande 330 km över bergen till Kashmirs huvudstad Srinagar.
Bergspasset var riktigt schysst, vackra vyer och så många apor att det kändes som att vara i en scen ur filmen Apornas Planet.
Gillade även de små skyltarna från den lokala motsvarigheten till vägverket med visdomsord som "After whisky, driving risky", "Life is like knife, cuts life" och "When married, divorce speed".
Vägverket heter förresten BRO, vilket på engelska blir en smått ogenomtänkt förkortning.
För övrigt hamnade vi i en trafikstockning på vägen ned pga jordskred, fast i 6-7 timmar (skulle ha tagit 4 om det inte vore för att Indier är värdelösa i trafiken).



Trafikstockning och vädertrubbel.


Fram kom vi iallafall. Några timmars sömn och en välkomstfrukost med familjen sen ut igen för att se Srinagar.
Srinagar i sig vore en ganska trevlig stad om det inte vore för att den verkar vara styrd av militärpolisen som står hotfullt lite här och var med sina AK47 i högsta hugg.
Kändes inte alls så tryggt som alla så flitigt berättat för mig att det är.
Den stora charmen är dock att en stor del av befolkningen lever i husbåtar till sjöss, där t.o.m mataffären är en liten kringdrivande båt. Detta omgivet av gröna trädgårdar och snötäckta berg.


Ett gäng husbåtar och en av invånarna



En av de botaniska trädgårdarna.



Någon slags botanisk trädgård i bergen, "Änglarnas Hus".



Lite jammande med några vänner till Omar.


Kvällen spenderades med gänget ovan och sedan till en tidig sömn.
Dagen efter diskuterade jag med Omar och hans broder om trekking men beslutade mig för att det blev för dyrt.
Istället lånade jag Omars moped och tog mig en egen liten trek, fast med moppe.
Kan vara bästa beslutet hittils i Indien. Det blev en helt underbar moppetur till den lilla bergsbyn Naranagh, där Omar ordnade så jag kunde möta upp med bekanta till honom.


Kashmirs landsbygd från en moppe.



Halvvägs uppe.



Naranagh


Väl uppe hade jag som plan att gå en promenad uppåt för en närmre titt på berget, men blev erbjuden en hästridning-tur av en av lokalborna för endast lite dricks.
Självklart! Tänkte jag, tog sadel och bar iväg till hästen i fråga.
Efter någon kilometers vandring blev jag mött av denna stackaren:




Hästridningen i fråga bestod alltså av mig sittandes på en liten stackars ponny och snubbens son släpandes ponnyn i ett rep.
För sent att ångra sig dock, försök själv att förklara för en bergspojke som bara pratar Kashmiri att du hellre vill gå än besvära deras ponny.
Ju mer jag försökte förklara för fadern ju mer irriterad blev han, så det var bara le och vara glad.
Har aldrig känt mig så "turistig" som när jag satt där på sin ponny lunkandes förbi det arbetande bergsfolket.



Vy från ponnyryggen. Ruinen är ett gammalt buddhisttempel.


3 timmar och en chaipaus senare var man tillbaks i Srinagar och resterande tiden av kvällen spenderades med att visa foton för familjen från min resa, då de själva aldrig lämnat Kashmir och därför blev mycket fascinerade av mina reseberättelser.
Riktig mysfamilj, varma minnen därifrån där man satt med sin "eldkruka" under varma filtar och pratade minnen över för på tok för mycket chai (te).

Så, till dramat. Dagen efter upplevde jag den mest dramatiska dagen på hela resan.
Det hela började med att jag följde med Omar och hans bror till deras moster som tydligen var svårt sjuk.
De båda hade redan innan berättat för mig att de vanligtvis inte har kontakt med henne då de tyckte att hon var rubbad, sjuk i huvudet, eller vad du vill kalla det.
Det är vanligtvis svårt för en västerlänning att skilja vanliga kashmiri-diskussioner från gräl, men det dröjde inte länge efter att vi kom dit innan jag förstod att det grälades om något. Som sagt var allt i kashmiri, så förstod aldrig vad det handlade om.
Efter ett tag börjar iallafall sonen (5-6 år gissningsvis) att gråta och efter bara några minuter flippar barnets mamma (den sjuka mostern) ut, tar fram en kökskniv och håller upp mot sonens hals och börjar skrika åt honom.
Omar och Inthias (Omars bror) flyger på sin moster och sliter barnet ur hennes famn.
Då allt skrikande redan hade pågått ett tag dröjde det inte länge innan militärpolisen kommer infarandes och skrikandet fortsätter.
Det hela slutade med att Omar och Inthias tar med sig sin kusin hem till sig och därmed skapar familjekrig.
Mostern tog det givetvis inte med frid och kom trots sitt tillstånd (svårt sjuk, remember?) hem till sin systers familj (där jag bodde) och det var helt enkelt ett jäkla liv.

Jag bestämde mig för att nu jäklar får det vara nog; jag åker tillbaka till Delhi.
Går till bankomaten för att ta ut pengar.
Direkt när jag hade satt in kortet känner jag något vasst i sidan av magen, förmodligen en kniv, och en röst bakom mig som beordrar mig att ge tömma plånbok och kontot på alla pengar.
Så det var ju bara att ta ut pengar tills snubben såg att det inte gick att ta ut längre.
Inte brydde sig polisen heller. Den allmänna synen verkar vara att alla vita har obegränsat med pengar - "det finns ju mer var det där kom från". Enda svaret jag får är att de ska kolla närmre på saken och återkomma. Inga papper, ingenting.
Oskadd och välbehållen iallafall, med både pass, kreditkort och övriga ägodelar kvar.
Man är ju minst sagt glad att han inte bestämde sig för att sticka kniven i mig.

Som tur var bodde jag hos en så snäll familj att de alla gick samman och betalade ett flyg åt mig till Delhi. De hade ju dåligt samvete som det var att jag var tvungen att utstå deras familjekaos.
Sista kvällen var relativt lugn, hann t.o.m med ett familjefoto innan jag begav mig tidigt dagen efter.


Familjen outtalbart-namn. Snubben till vänster tillhör inte familjen, men är allas 11-åriga vän som röker ett paket cigaretter om dagen sedan han var 9.


Flygplatsen i Srinagar fick mig för övrigt att förstå hur osäkert det genom tiderna har varit att resa i Kashmir.
Fick visa passet åtminstone 10 gånger.
6 grundliga säkerhetskontroller räknade jag till.
2 A4 pappar fulla med konstiga frågor för att registrera sig som utlänning på flygplatsen.
Dessutom var alla, efter incheckning, själva tvungna att gå ut till lastrummet för att en gång till identifiera sitt bagage, plus att man var tvungen att registrera alla elektroniska artiklar man hade med sig som kameror, datorer och telefoner.

Nu är jag iallafall på ett hotellrum i Delhi och har vilat ett par dagar efter dramat i Kashmir.
Imorgon flyger jag till Nepal och Kathmandu för le grand finale: 20 dagar trekking och meditation i Himalaya!

Äntligen.