Mopedtrekking och Överfall - Kashmir, Indien
2011-04-23 - 19:32:12
Den här gången börjar historien lugnt och fridfullt med ett kärt återseende och slutar med drama och våld.
Kan inte påstå att jag har gjort mycket det senaste, men särskilt de sista dagarna har minst sagt lämnat intryck.
Först till trevligare angelägenheter dock, träffade ju Anne-Lyse i Kochi de sista dagarna i södern.
Planen att fira återföreningen med en öl eller två gick dock åt skogen, då det lägligt nog var olagligt att servera alkohol just den helgen pga valet.
Istället gick vi (efter middag) vilse i staden och vandrade runt envist ett par timmar innan vi hittade tillbaka till hotellet. Kvällen spenderades tillsammans med vår värd på hustaket av vårt guesthouse (gästhus rätt översättning?).
Dagen efter tog vi en färja för 30 öre till en strand som enligt Lonely Planet ska vara "Kochis bäst bevarade hemlighet".
Javisst, inte så mycket till hemlighet efter en publikation i Lonely Planet. Beachresorts, restauranger, barer och en knökfull strand.
På väg till Cherai Beach.
Bra dag ändå och riktigt kul att se bekanta ansikten för en gång skull.
Dagen efter satte jag mig på ett inrikesflyg till Delhi för några sista dagar i norra Indien innan avfärden mot Nepal.
Tåget skulle ta nästan 3 dygn och det kände jag att jag varken hade tid eller lust med.
Delhi var trots kaoset en trevlig överraskning, särskilt turist-stråket Main Bazar i Pahar Ganj.
Spenderade min första kväll med ett par smådryga britter på en lokal bar.
Andra dagen träffade jag Omar, en urtrevlig snubbe från Kashmir som jag hängde med hela dagen. Tog en promenad runt centrala Delhi och såg oss omkring.
Main Bazar, Pahar Ganj
Protesterande indier i Delhi.
Ett studiebesök på Tidaholms Energi kanske vore på sin plats för Delhis elektriker?
Efter några timmars snackande blev jag tillslut övertalad att följa till Omars familj i Kashmir.
Mycket spontant, men det var inte direkt första gången någon sa åt mig att jag borde åka till Kashmir.
600 km bussresa dagen efter till Jammu, för att där byta till Jeep som tog oss resterande 330 km över bergen till Kashmirs huvudstad Srinagar.
Bergspasset var riktigt schysst, vackra vyer och så många apor att det kändes som att vara i en scen ur filmen Apornas Planet.
Gillade även de små skyltarna från den lokala motsvarigheten till vägverket med visdomsord som "After whisky, driving risky", "Life is like knife, cuts life" och "When married, divorce speed".
Vägverket heter förresten BRO, vilket på engelska blir en smått ogenomtänkt förkortning.
För övrigt hamnade vi i en trafikstockning på vägen ned pga jordskred, fast i 6-7 timmar (skulle ha tagit 4 om det inte vore för att Indier är värdelösa i trafiken).
Trafikstockning och vädertrubbel.
Fram kom vi iallafall. Några timmars sömn och en välkomstfrukost med familjen sen ut igen för att se Srinagar.
Srinagar i sig vore en ganska trevlig stad om det inte vore för att den verkar vara styrd av militärpolisen som står hotfullt lite här och var med sina AK47 i högsta hugg.
Kändes inte alls så tryggt som alla så flitigt berättat för mig att det är.
Den stora charmen är dock att en stor del av befolkningen lever i husbåtar till sjöss, där t.o.m mataffären är en liten kringdrivande båt. Detta omgivet av gröna trädgårdar och snötäckta berg.
Ett gäng husbåtar och en av invånarna
En av de botaniska trädgårdarna.
Någon slags botanisk trädgård i bergen, "Änglarnas Hus".
Lite jammande med några vänner till Omar.
Kvällen spenderades med gänget ovan och sedan till en tidig sömn.
Dagen efter diskuterade jag med Omar och hans broder om trekking men beslutade mig för att det blev för dyrt.
Istället lånade jag Omars moped och tog mig en egen liten trek, fast med moppe.
Kan vara bästa beslutet hittils i Indien. Det blev en helt underbar moppetur till den lilla bergsbyn Naranagh, där Omar ordnade så jag kunde möta upp med bekanta till honom.
Kashmirs landsbygd från en moppe.
Halvvägs uppe.
Naranagh
Väl uppe hade jag som plan att gå en promenad uppåt för en närmre titt på berget, men blev erbjuden en hästridning-tur av en av lokalborna för endast lite dricks.
Självklart! Tänkte jag, tog sadel och bar iväg till hästen i fråga.
Efter någon kilometers vandring blev jag mött av denna stackaren:
Hästridningen i fråga bestod alltså av mig sittandes på en liten stackars ponny och snubbens son släpandes ponnyn i ett rep.
För sent att ångra sig dock, försök själv att förklara för en bergspojke som bara pratar Kashmiri att du hellre vill gå än besvära deras ponny.
Ju mer jag försökte förklara för fadern ju mer irriterad blev han, så det var bara le och vara glad.
Har aldrig känt mig så "turistig" som när jag satt där på sin ponny lunkandes förbi det arbetande bergsfolket.
Vy från ponnyryggen. Ruinen är ett gammalt buddhisttempel.
3 timmar och en chaipaus senare var man tillbaks i Srinagar och resterande tiden av kvällen spenderades med att visa foton för familjen från min resa, då de själva aldrig lämnat Kashmir och därför blev mycket fascinerade av mina reseberättelser.
Riktig mysfamilj, varma minnen därifrån där man satt med sin "eldkruka" under varma filtar och pratade minnen över för på tok för mycket chai (te).
Så, till dramat. Dagen efter upplevde jag den mest dramatiska dagen på hela resan.
Det hela började med att jag följde med Omar och hans bror till deras moster som tydligen var svårt sjuk.
De båda hade redan innan berättat för mig att de vanligtvis inte har kontakt med henne då de tyckte att hon var rubbad, sjuk i huvudet, eller vad du vill kalla det.
Det är vanligtvis svårt för en västerlänning att skilja vanliga kashmiri-diskussioner från gräl, men det dröjde inte länge efter att vi kom dit innan jag förstod att det grälades om något. Som sagt var allt i kashmiri, så förstod aldrig vad det handlade om.
Efter ett tag börjar iallafall sonen (5-6 år gissningsvis) att gråta och efter bara några minuter flippar barnets mamma (den sjuka mostern) ut, tar fram en kökskniv och håller upp mot sonens hals och börjar skrika åt honom.
Omar och Inthias (Omars bror) flyger på sin moster och sliter barnet ur hennes famn.
Då allt skrikande redan hade pågått ett tag dröjde det inte länge innan militärpolisen kommer infarandes och skrikandet fortsätter.
Det hela slutade med att Omar och Inthias tar med sig sin kusin hem till sig och därmed skapar familjekrig.
Mostern tog det givetvis inte med frid och kom trots sitt tillstånd (svårt sjuk, remember?) hem till sin systers familj (där jag bodde) och det var helt enkelt ett jäkla liv.
Jag bestämde mig för att nu jäklar får det vara nog; jag åker tillbaka till Delhi.
Går till bankomaten för att ta ut pengar.
Direkt när jag hade satt in kortet känner jag något vasst i sidan av magen, förmodligen en kniv, och en röst bakom mig som beordrar mig att ge tömma plånbok och kontot på alla pengar.
Så det var ju bara att ta ut pengar tills snubben såg att det inte gick att ta ut längre.
Inte brydde sig polisen heller. Den allmänna synen verkar vara att alla vita har obegränsat med pengar - "det finns ju mer var det där kom från". Enda svaret jag får är att de ska kolla närmre på saken och återkomma. Inga papper, ingenting.
Oskadd och välbehållen iallafall, med både pass, kreditkort och övriga ägodelar kvar.
Man är ju minst sagt glad att han inte bestämde sig för att sticka kniven i mig.
Som tur var bodde jag hos en så snäll familj att de alla gick samman och betalade ett flyg åt mig till Delhi. De hade ju dåligt samvete som det var att jag var tvungen att utstå deras familjekaos.
Sista kvällen var relativt lugn, hann t.o.m med ett familjefoto innan jag begav mig tidigt dagen efter.
Familjen outtalbart-namn. Snubben till vänster tillhör inte familjen, men är allas 11-åriga vän som röker ett paket cigaretter om dagen sedan han var 9.
Flygplatsen i Srinagar fick mig för övrigt att förstå hur osäkert det genom tiderna har varit att resa i Kashmir.
Fick visa passet åtminstone 10 gånger.
6 grundliga säkerhetskontroller räknade jag till.
2 A4 pappar fulla med konstiga frågor för att registrera sig som utlänning på flygplatsen.
Dessutom var alla, efter incheckning, själva tvungna att gå ut till lastrummet för att en gång till identifiera sitt bagage, plus att man var tvungen att registrera alla elektroniska artiklar man hade med sig som kameror, datorer och telefoner.
Nu är jag iallafall på ett hotellrum i Delhi och har vilat ett par dagar efter dramat i Kashmir.
Imorgon flyger jag till Nepal och Kathmandu för le grand finale: 20 dagar trekking och meditation i Himalaya!
Äntligen.
Kan inte påstå att jag har gjort mycket det senaste, men särskilt de sista dagarna har minst sagt lämnat intryck.
Först till trevligare angelägenheter dock, träffade ju Anne-Lyse i Kochi de sista dagarna i södern.
Planen att fira återföreningen med en öl eller två gick dock åt skogen, då det lägligt nog var olagligt att servera alkohol just den helgen pga valet.
Istället gick vi (efter middag) vilse i staden och vandrade runt envist ett par timmar innan vi hittade tillbaka till hotellet. Kvällen spenderades tillsammans med vår värd på hustaket av vårt guesthouse (gästhus rätt översättning?).
Dagen efter tog vi en färja för 30 öre till en strand som enligt Lonely Planet ska vara "Kochis bäst bevarade hemlighet".
Javisst, inte så mycket till hemlighet efter en publikation i Lonely Planet. Beachresorts, restauranger, barer och en knökfull strand.
På väg till Cherai Beach.
Bra dag ändå och riktigt kul att se bekanta ansikten för en gång skull.
Dagen efter satte jag mig på ett inrikesflyg till Delhi för några sista dagar i norra Indien innan avfärden mot Nepal.
Tåget skulle ta nästan 3 dygn och det kände jag att jag varken hade tid eller lust med.
Delhi var trots kaoset en trevlig överraskning, särskilt turist-stråket Main Bazar i Pahar Ganj.
Spenderade min första kväll med ett par smådryga britter på en lokal bar.
Andra dagen träffade jag Omar, en urtrevlig snubbe från Kashmir som jag hängde med hela dagen. Tog en promenad runt centrala Delhi och såg oss omkring.
Main Bazar, Pahar Ganj
Protesterande indier i Delhi.
Ett studiebesök på Tidaholms Energi kanske vore på sin plats för Delhis elektriker?
Efter några timmars snackande blev jag tillslut övertalad att följa till Omars familj i Kashmir.
Mycket spontant, men det var inte direkt första gången någon sa åt mig att jag borde åka till Kashmir.
600 km bussresa dagen efter till Jammu, för att där byta till Jeep som tog oss resterande 330 km över bergen till Kashmirs huvudstad Srinagar.
Bergspasset var riktigt schysst, vackra vyer och så många apor att det kändes som att vara i en scen ur filmen Apornas Planet.
Gillade även de små skyltarna från den lokala motsvarigheten till vägverket med visdomsord som "After whisky, driving risky", "Life is like knife, cuts life" och "When married, divorce speed".
Vägverket heter förresten BRO, vilket på engelska blir en smått ogenomtänkt förkortning.
För övrigt hamnade vi i en trafikstockning på vägen ned pga jordskred, fast i 6-7 timmar (skulle ha tagit 4 om det inte vore för att Indier är värdelösa i trafiken).
Trafikstockning och vädertrubbel.
Fram kom vi iallafall. Några timmars sömn och en välkomstfrukost med familjen sen ut igen för att se Srinagar.
Srinagar i sig vore en ganska trevlig stad om det inte vore för att den verkar vara styrd av militärpolisen som står hotfullt lite här och var med sina AK47 i högsta hugg.
Kändes inte alls så tryggt som alla så flitigt berättat för mig att det är.
Den stora charmen är dock att en stor del av befolkningen lever i husbåtar till sjöss, där t.o.m mataffären är en liten kringdrivande båt. Detta omgivet av gröna trädgårdar och snötäckta berg.
Ett gäng husbåtar och en av invånarna
En av de botaniska trädgårdarna.
Någon slags botanisk trädgård i bergen, "Änglarnas Hus".
Lite jammande med några vänner till Omar.
Kvällen spenderades med gänget ovan och sedan till en tidig sömn.
Dagen efter diskuterade jag med Omar och hans broder om trekking men beslutade mig för att det blev för dyrt.
Istället lånade jag Omars moped och tog mig en egen liten trek, fast med moppe.
Kan vara bästa beslutet hittils i Indien. Det blev en helt underbar moppetur till den lilla bergsbyn Naranagh, där Omar ordnade så jag kunde möta upp med bekanta till honom.
Kashmirs landsbygd från en moppe.
Halvvägs uppe.
Naranagh
Väl uppe hade jag som plan att gå en promenad uppåt för en närmre titt på berget, men blev erbjuden en hästridning-tur av en av lokalborna för endast lite dricks.
Självklart! Tänkte jag, tog sadel och bar iväg till hästen i fråga.
Efter någon kilometers vandring blev jag mött av denna stackaren:
Hästridningen i fråga bestod alltså av mig sittandes på en liten stackars ponny och snubbens son släpandes ponnyn i ett rep.
För sent att ångra sig dock, försök själv att förklara för en bergspojke som bara pratar Kashmiri att du hellre vill gå än besvära deras ponny.
Ju mer jag försökte förklara för fadern ju mer irriterad blev han, så det var bara le och vara glad.
Har aldrig känt mig så "turistig" som när jag satt där på sin ponny lunkandes förbi det arbetande bergsfolket.
Vy från ponnyryggen. Ruinen är ett gammalt buddhisttempel.
3 timmar och en chaipaus senare var man tillbaks i Srinagar och resterande tiden av kvällen spenderades med att visa foton för familjen från min resa, då de själva aldrig lämnat Kashmir och därför blev mycket fascinerade av mina reseberättelser.
Riktig mysfamilj, varma minnen därifrån där man satt med sin "eldkruka" under varma filtar och pratade minnen över för på tok för mycket chai (te).
Så, till dramat. Dagen efter upplevde jag den mest dramatiska dagen på hela resan.
Det hela började med att jag följde med Omar och hans bror till deras moster som tydligen var svårt sjuk.
De båda hade redan innan berättat för mig att de vanligtvis inte har kontakt med henne då de tyckte att hon var rubbad, sjuk i huvudet, eller vad du vill kalla det.
Det är vanligtvis svårt för en västerlänning att skilja vanliga kashmiri-diskussioner från gräl, men det dröjde inte länge efter att vi kom dit innan jag förstod att det grälades om något. Som sagt var allt i kashmiri, så förstod aldrig vad det handlade om.
Efter ett tag börjar iallafall sonen (5-6 år gissningsvis) att gråta och efter bara några minuter flippar barnets mamma (den sjuka mostern) ut, tar fram en kökskniv och håller upp mot sonens hals och börjar skrika åt honom.
Omar och Inthias (Omars bror) flyger på sin moster och sliter barnet ur hennes famn.
Då allt skrikande redan hade pågått ett tag dröjde det inte länge innan militärpolisen kommer infarandes och skrikandet fortsätter.
Det hela slutade med att Omar och Inthias tar med sig sin kusin hem till sig och därmed skapar familjekrig.
Mostern tog det givetvis inte med frid och kom trots sitt tillstånd (svårt sjuk, remember?) hem till sin systers familj (där jag bodde) och det var helt enkelt ett jäkla liv.
Jag bestämde mig för att nu jäklar får det vara nog; jag åker tillbaka till Delhi.
Går till bankomaten för att ta ut pengar.
Direkt när jag hade satt in kortet känner jag något vasst i sidan av magen, förmodligen en kniv, och en röst bakom mig som beordrar mig att ge tömma plånbok och kontot på alla pengar.
Så det var ju bara att ta ut pengar tills snubben såg att det inte gick att ta ut längre.
Inte brydde sig polisen heller. Den allmänna synen verkar vara att alla vita har obegränsat med pengar - "det finns ju mer var det där kom från". Enda svaret jag får är att de ska kolla närmre på saken och återkomma. Inga papper, ingenting.
Oskadd och välbehållen iallafall, med både pass, kreditkort och övriga ägodelar kvar.
Man är ju minst sagt glad att han inte bestämde sig för att sticka kniven i mig.
Som tur var bodde jag hos en så snäll familj att de alla gick samman och betalade ett flyg åt mig till Delhi. De hade ju dåligt samvete som det var att jag var tvungen att utstå deras familjekaos.
Sista kvällen var relativt lugn, hann t.o.m med ett familjefoto innan jag begav mig tidigt dagen efter.
Familjen outtalbart-namn. Snubben till vänster tillhör inte familjen, men är allas 11-åriga vän som röker ett paket cigaretter om dagen sedan han var 9.
Flygplatsen i Srinagar fick mig för övrigt att förstå hur osäkert det genom tiderna har varit att resa i Kashmir.
Fick visa passet åtminstone 10 gånger.
6 grundliga säkerhetskontroller räknade jag till.
2 A4 pappar fulla med konstiga frågor för att registrera sig som utlänning på flygplatsen.
Dessutom var alla, efter incheckning, själva tvungna att gå ut till lastrummet för att en gång till identifiera sitt bagage, plus att man var tvungen att registrera alla elektroniska artiklar man hade med sig som kameror, datorer och telefoner.
Nu är jag iallafall på ett hotellrum i Delhi och har vilat ett par dagar efter dramat i Kashmir.
Imorgon flyger jag till Nepal och Kathmandu för le grand finale: 20 dagar trekking och meditation i Himalaya!
Äntligen.
Indien vs Fredrik: 1 -0
2011-04-10 - 23:46:44
Ja, hittils får jag faktiskt erkänna mig besegrad av Indiens intensiva vardag.
Omställningen från stillsamma Koh Mak i Thailand till kaotiska Mumbai var verkligen en knockout.
Det gjorde ju inte direkt omställningen lättare att jag valde just den dagen då Indien skulle möta Pakistan i VM-semin i cricket.
De flesta känner säkert till de långt gångna oroligheterna mellan just Pakistan och Indien.
Cricket i Indien är dessutom lika stort som baseball för amerikaner eller schlager för svenskar.
Efter många varningar om eventuella våldsamheter i samband med cricket-matchen beslutade jag mig därför att gömma mig på hotellrummet första kvällen.
Det visade sig vara ett mycket klokt beslut, för den kvällen var det tydligen skottlossningar i samma område som jag bodde (läst i dagstidningar dagen efter).
Hela kvällen (och natten) hörde man skrik och vrål följt av höga smällar, men det gick inte att urskilja vad som var fyrverkerier och vad som var av annat slag.
För att inte tala om den tjocka smog-dimman! Efter en dags inandning av Mumbai-luften känns det som om man hade rökt i flera år.
När jag flög in gick det bara se en tät grå-daskig dimma och några få tak av höga byggnader.
Några lokala sevärdheter hann jag dock med innan jag lämnade staden. Hyrde en moppe för en dag och gled runt och spanade bl.a. in Ghandis hus, Gateway of India och de färggranna fiskebåtarna i Colabas hamn.
Gateway of India, Mumbai
Colaba Port, Mumbai
För övrigt var moped i Mumbai ännu galnare än man kunnat föreställa sig. Total kaos!
Man undrar om de ens har några trafikregler i det här landet.
Efter den hårda introduktionen av landet kände jag att jag längtade tillbaks till stranden, så iväg söderut mot Goa!
Tågen i Indien för visserligen tankarna till fängelsecellerna i Alcatraz i San Francisco, men måste säga att jag tyckte det var riktigt trevligt!
Åkte iallafall till Colva Beach och sen blev det inte mycket produktivitet inte!
Förutom att jag hakade på till ett stort beachparty en kväll var det bara lata dagar.
Dagtid är Goa's stränder minst sagt välbesökta.
Dagarna gick mest åt att fly folkmassorna på stranden genom att äta på tok för mycket indisk mat.
På kvällarna skingrades dock folket och varje solnedgång spenderades antingen direkt nedanför hotellet (som låg en bit från huvudstråken), eller på en av strandbarerna.
ca 30 meter nedanför hotellet jag bodde på. Colva Beach, Goa.
Gin/Tonic utan lime och mineralvatten istället för tonic. På en strandbar - Colva Beach, Goa.
Utan större aning om vart jag var på väg någonstans satte jag mig, efter min lilla siesta, på ännu ett nattåg söderut mot Kochi.
Den här gången dokumenterade jag en del av resan också!
Vet ju hur mycket fader min tycker om såna här åka-fordon-videos, så här får du! Mycket nöje!
Kochi visade sig vara en riktigt mysig liten stad. Då det är en gammal holländsk koloni (och arkitekturen därefter) känns det visserligen mer som en europeisk by snarare än en indisk, men mysig ändock!
Kryddhandlar-distriktet av Kochi. Gratis saffran-té!
Kyrka från kolonial-tiden. Kochi.
I sin vanliga ordning ett gäng kor mitt i staden. Kochi.
Kinesiska fiskenät, Kochi.
Just det, jag gick på föreställning en dag också!
Mycket har mina ögon skådat, men detta måste vara det nördigaste jag har sett.
Vad jag pratar om är en traditionell indisk teateruppvisning vid namn Kathakali.
Vad det går ut på är att aktörerna enbart med hjälp av handrörelser och (sjukligt överdrivna) ansiktsuttryck berättar en historia.
Handrörelserna består av ett påhittat alfabet på ett tjugotal tecken och ansiktsuttrycken förmedlar känslorna i situationen.
Allt detta till tabla-trummor och en klassisk indisk sång.
Givetvis, som alltid med indisk kultur, berättar vårt aktörpar en episk romantisk historia.
Kathakali-föreställning i Kochi.
Med den föreställningen ansåg jag mig vara klar med Kochi och drog vidare till Alleppey/Alappuzha, även kallat "Östvärldens Venedig".
Nog för att det låter väldigt glamoröst, men staden i sig är precis lika skitig och oglammig som alla andra, kanalerna är täckta med ett grönt slem och sopor och likaså staden.
Bor billigt gör jag iallafall, 20 svenska kronor för ett dubbelrum med eget badrum och gratis internet!
Vid en av kanalerna i Alleppey.
Hittade en polare som något otippat stod och hängde vid strandkanten.
Vad som lockar med staden är dock varken dromedarer eller billiga hotell utan södra Indiens största turistattraktion - Kerala Backwaters, som utgår från bl.a Alleppey.
Detta är alltså ett stort system av små och stora kanaler som ringlar sig genom landskapet med sina små mysiga byar.
Den stora attraktionen är de vackra husbåtarna, vilket är ombyggda risfrakt-fartyg, men då detta har blivit övexploaterat av turister (bara i Alleppey finns ca 900 husbåtar), fick jag tipset att ta en kanot-tur istället och fly de långa tåg av husbåtar till småkanalerna de inte kan åka på.
Snubben som äger stället jag bor organiserade så hans vän (som bor en en liten by längs floden) tog mig runt på hans kanot och bjöd även in mig till hans familj på middag. Riktigt bra dag, intressant att se byfolket som livnär sig på floden (det finns heller inga vägar till någon av byarna) och den vackra (och tysta) natur som omfamnar dem.
Kanoten för dagen.
Del av familjen och en av husbåtarna i bakgrunden.
En liten del av kanotturen genom flod-byerna.
Imorgon ska jag träffa Anne-Lyse (som jag träffade i Stavanger), i Kochi, sen bär det iväg mot norra Indien och så småningom Nepal.
Hade gärna gått in mer detaljerat på allt som hänt det senaste, men det orkar jag inte för tillfället.
Klockan är i skrivande stund 03.15 och jag har skrivit allt snabbt för att passa på medan internetuppkoppling finns.
Mycket nöje!
Fredrik
Omställningen från stillsamma Koh Mak i Thailand till kaotiska Mumbai var verkligen en knockout.
Det gjorde ju inte direkt omställningen lättare att jag valde just den dagen då Indien skulle möta Pakistan i VM-semin i cricket.
De flesta känner säkert till de långt gångna oroligheterna mellan just Pakistan och Indien.
Cricket i Indien är dessutom lika stort som baseball för amerikaner eller schlager för svenskar.
Efter många varningar om eventuella våldsamheter i samband med cricket-matchen beslutade jag mig därför att gömma mig på hotellrummet första kvällen.
Det visade sig vara ett mycket klokt beslut, för den kvällen var det tydligen skottlossningar i samma område som jag bodde (läst i dagstidningar dagen efter).
Hela kvällen (och natten) hörde man skrik och vrål följt av höga smällar, men det gick inte att urskilja vad som var fyrverkerier och vad som var av annat slag.
För att inte tala om den tjocka smog-dimman! Efter en dags inandning av Mumbai-luften känns det som om man hade rökt i flera år.
När jag flög in gick det bara se en tät grå-daskig dimma och några få tak av höga byggnader.
Några lokala sevärdheter hann jag dock med innan jag lämnade staden. Hyrde en moppe för en dag och gled runt och spanade bl.a. in Ghandis hus, Gateway of India och de färggranna fiskebåtarna i Colabas hamn.
Gateway of India, Mumbai
Colaba Port, Mumbai
För övrigt var moped i Mumbai ännu galnare än man kunnat föreställa sig. Total kaos!
Man undrar om de ens har några trafikregler i det här landet.
Efter den hårda introduktionen av landet kände jag att jag längtade tillbaks till stranden, så iväg söderut mot Goa!
Tågen i Indien för visserligen tankarna till fängelsecellerna i Alcatraz i San Francisco, men måste säga att jag tyckte det var riktigt trevligt!
Åkte iallafall till Colva Beach och sen blev det inte mycket produktivitet inte!
Förutom att jag hakade på till ett stort beachparty en kväll var det bara lata dagar.
Dagtid är Goa's stränder minst sagt välbesökta.
Dagarna gick mest åt att fly folkmassorna på stranden genom att äta på tok för mycket indisk mat.
På kvällarna skingrades dock folket och varje solnedgång spenderades antingen direkt nedanför hotellet (som låg en bit från huvudstråken), eller på en av strandbarerna.
ca 30 meter nedanför hotellet jag bodde på. Colva Beach, Goa.
Gin/Tonic utan lime och mineralvatten istället för tonic. På en strandbar - Colva Beach, Goa.
Utan större aning om vart jag var på väg någonstans satte jag mig, efter min lilla siesta, på ännu ett nattåg söderut mot Kochi.
Den här gången dokumenterade jag en del av resan också!
Vet ju hur mycket fader min tycker om såna här åka-fordon-videos, så här får du! Mycket nöje!
Kochi visade sig vara en riktigt mysig liten stad. Då det är en gammal holländsk koloni (och arkitekturen därefter) känns det visserligen mer som en europeisk by snarare än en indisk, men mysig ändock!
Kryddhandlar-distriktet av Kochi. Gratis saffran-té!
Kyrka från kolonial-tiden. Kochi.
I sin vanliga ordning ett gäng kor mitt i staden. Kochi.
Kinesiska fiskenät, Kochi.
Just det, jag gick på föreställning en dag också!
Mycket har mina ögon skådat, men detta måste vara det nördigaste jag har sett.
Vad jag pratar om är en traditionell indisk teateruppvisning vid namn Kathakali.
Vad det går ut på är att aktörerna enbart med hjälp av handrörelser och (sjukligt överdrivna) ansiktsuttryck berättar en historia.
Handrörelserna består av ett påhittat alfabet på ett tjugotal tecken och ansiktsuttrycken förmedlar känslorna i situationen.
Allt detta till tabla-trummor och en klassisk indisk sång.
Givetvis, som alltid med indisk kultur, berättar vårt aktörpar en episk romantisk historia.
Kathakali-föreställning i Kochi.
Med den föreställningen ansåg jag mig vara klar med Kochi och drog vidare till Alleppey/Alappuzha, även kallat "Östvärldens Venedig".
Nog för att det låter väldigt glamoröst, men staden i sig är precis lika skitig och oglammig som alla andra, kanalerna är täckta med ett grönt slem och sopor och likaså staden.
Bor billigt gör jag iallafall, 20 svenska kronor för ett dubbelrum med eget badrum och gratis internet!
Vid en av kanalerna i Alleppey.
Hittade en polare som något otippat stod och hängde vid strandkanten.
Vad som lockar med staden är dock varken dromedarer eller billiga hotell utan södra Indiens största turistattraktion - Kerala Backwaters, som utgår från bl.a Alleppey.
Detta är alltså ett stort system av små och stora kanaler som ringlar sig genom landskapet med sina små mysiga byar.
Den stora attraktionen är de vackra husbåtarna, vilket är ombyggda risfrakt-fartyg, men då detta har blivit övexploaterat av turister (bara i Alleppey finns ca 900 husbåtar), fick jag tipset att ta en kanot-tur istället och fly de långa tåg av husbåtar till småkanalerna de inte kan åka på.
Snubben som äger stället jag bor organiserade så hans vän (som bor en en liten by längs floden) tog mig runt på hans kanot och bjöd även in mig till hans familj på middag. Riktigt bra dag, intressant att se byfolket som livnär sig på floden (det finns heller inga vägar till någon av byarna) och den vackra (och tysta) natur som omfamnar dem.
Kanoten för dagen.
Del av familjen och en av husbåtarna i bakgrunden.
En liten del av kanotturen genom flod-byerna.
Imorgon ska jag träffa Anne-Lyse (som jag träffade i Stavanger), i Kochi, sen bär det iväg mot norra Indien och så småningom Nepal.
Hade gärna gått in mer detaljerat på allt som hänt det senaste, men det orkar jag inte för tillfället.
Klockan är i skrivande stund 03.15 och jag har skrivit allt snabbt för att passa på medan internetuppkoppling finns.
Mycket nöje!
Fredrik
